Lunchen intogs vid en jokk bakom en sten för att försöka få något skydd mot solen. Därefter trampade vi vidare över fjället och precis som igår började åskmolnen torna upp sig över bergstopparna runt om. När vi framåt sen eftermiddag satte oss lutade mot en sten och tog en sista paus inför den branta nedstigningen mot Vakkotavara såg vi två vandrare komma upp mot oss. Jag skojade med Bella och sa att vi skulle säga åt idioterna att vända för det blev bara stenigare. Helt plötsligt stöp den ena med ett högljutt tjut och blev liggande. Vi slängde på oss ryggsäckarna och skyndade oss ner till dom. Kvinnan som föll låg kvar på backen, blodig i hela ansiktet och blodig om händerna. Vi tog fram det vi hade av första hjälpen och tvättade henne i ansiktet för att se hur illa det var. Överläppen var spräckt rakt igenom, någon tand var trasig och näsan var kanske knäckt. Kvinnan i sjuttioårsåldern och även hennes man var ganska chockade. Vi insåg att läppen behövde sys men att det knappast var ett fall för ambulanshelikopter. När vi pratade med paret kände inte kvinnan att hon skulle kunna ta sig ner till Vakkotavara eftersom det var så brant. Det visade sig senare att hon även gjort illa ett knä. Paret hade ingen mobil med sig utan jag ringde SOS och hamnade i Östersund. De hade ingen aning om var platsen jag beskrev låg. De kunde möjligtvis ordna en sjuktaxi. Istället blev jag kopplad till norrbottenspolisen som inte heller visste var Vakkotavara låg. Kvinnan var nu orolig och uppjagad. Hon sa sig vara villig att betala en egen helikopter vilket jag framförde till polisen. Det hela slutade med att polisen ordnade så att en helikopter från fjällflyg någon timme senare kom och hämtade paret.