Abisko - Kvikkjokk 215 km

Etappen kan sammanfattas med två ord: sol, värme
Vi lämnad Abisko i strålande sol och 25-30 graders värme. Fem dagar senare passerade vi Vakkotavara under ett åskväder men fram tills dess sken solen hela tiden och det var i stort sett vindstilla. En otroligt vacker och mäktig fjällvärld passerade framför våra svettskimrande hornhinnor. 

Vi lärde oss att det var viktigt hur vi placerade tältet i förhållande till solens uppgång och hur man bygger solskydd av ryggsäckar, stavar och jackor.

För min smak så var det alldeles för mycket människor som gick de första sträckorna och resultatet av det syntes tydligt med skräp och toapapper i snart sagt varenda klippskreva.

Vi har också träffat på många så kallade "fjäll-ufon" den här etappen men vissa saker passar kanske inte att skriva om på en offentlig blogg.

Efter att ha träffat våra vänner Karin och Tobias i Salto där de bjöd på samiskt bröd bakat av Tobias mamma Sunna och nyfångad grillad röding med kall öl var vi redo för avslutningsdelen av etappen ner till Kvikkjokk.

Vädret var fortfarande varmt men mer normalt, plus en natts regnstorm och fortsatt regn nästan hela dagen därpå vid Aktse. Vi fortsatte tills vi träffade grabbarna i Le Trek som går norrut och är inne på sin avslutningsdel. Vi pratade och utbytte erfarenheter en kväll i all stillhet för att sen gå i varsin riktning morgonen därpå.

Väl framme i Kvikkjokk funderade vi på att spara vår vilodag till Jäkkvik men då vår depålåda kommit på avvägar hade vi inget val annat än att stanna. I dag har den kommit tillrätta så nu är förråden påfyllda igen. Det innebär åter tunga ryggsäckar när vi i morgon går in på etapp 3 med de ca 25 milen ner till Hemavan och Kungsledens avslut.

På fjällstationen fanns det också en personvåg så utan att avslöja några procentsatser är jag ganska säker på min plats en etapp till i "Biggest Looser Fjällen". Snart kanske man börjar känna sig starkare också. Det är en förhoppning vi bägge har inför fortsättningen.

Vindskyddet Jagge - Kvikkjokk 26 km

Som sagt skapligt tidig morgon och efter gemensam frukost sa vi hejdå till grabbarna som fortsatte norrut när vi drog söderut. Efter några relativt lättgångna kilometer på höjden gick vi sen ner i dalen vid Pårtestugan och där börjar stenhelvetet. Vi bestämde oss för att klara av de värst steniga partierna innan lunch vilket vi lyckades med även om det blev lite sen lunch.

Bella och jag hade funderingar på att gå vidare redan i morgon och spara vår vilodag till Jäkkvik, där det finns en normal affär, badbrygga i Hornavan och ett mycket trevligt och billigt boende i kyrkans lägergård. 
Det löste sig automatiskt då vår låda med mat inte var på plats. Efter spårande har vi lyckats utröna att efter viss snurr i mellansverige bör den dyka upp i morgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 km norr Aktse - vindskyddet Jagge 14,5 km

Det här var dagen då vår planering totalhavererade. Mitt i natten började det regna och blåsa rejält. Vi hade satt upp tältet för att prinsessan skulle få jämnast tänkbara underlag men inte i vindriktningen. Tältet fick sidvind och emellanåt blåste det så hårt att stängerna böjde sig rejält och jag som låg på den sidan fick både innertält och yttertält i ansiktet.
Då är man glad att det är en Hillebergare man bor i och inte ett Pop-up tält som en del av våra sydländska medvandrare setts bära på.

Det regnade och blåste så kraftigt att vi beslöt stanna i tältet ett tag och missade därmed morgonbåten från Aktse över sjön Laitaure.
Stugvärden, en mindre trevlig viktigpetter från Stockholm, var inte intresserad av någon extra tur utan sa bara lagom hånfullt att eftersom vi inte kom i tid till första båten var det bara att betala dagavgift och invänta kvällsbåten. Det var för dåligt väder att ro i menade han och han såg så nöjd ut när han berättade att det bara fanns en båt på vår sida vilket innebar tre roddturer, varav två i kraftig motvind, om vi ändå skulle tänka tanken.

Med det bemötandet gick vi självklart kilometern ner till sjön ändå i förhoppning om bättre väder, någon som rodde från andra sidan eller att den gamle samen som körde turen förr fanns därnere och kunde köra över oss.
Tyvärr grusades alla tre förhoppningarna och det var bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka upp till stugan för att vänta i 6 timmar.

När stugvärden gick förbi och frågade om jag visste att det var hundförbud i stugan samtidigt som jag stod och band Milton utanför av just den anledningen visste han nog inte hur lågt blodsocker jag hade men av mitt svar och min blick insåg han nog att det fick räcka för sen lämnade han oss ifred.

Regnet upphörde lagom till kvällsbåten och när vi väl kom över efter en bedrövligt tråkig väntan satte vi högsta fart. Dels hade vår plan varit att ta oss så nära Kvikkjokk som möjligt då vi visste att det var väldigt stenigt och jobbigt sista två milen dit, dels hade vi stämt träff med grabbarna i Le Trek vid vindskyddet vid Jagge.
Vi gick så fort vi kunde de tolv km dit och kom strax efter att de andra anlänt söderifrån. Vi slog upp våra tält bredvid varandra och satt ute och pratade hela kvällen då vindskyddet har ockuperat av fyra andra ungdomar.

Det blev en trevlig kväll med två mycket ödmjuka killar som nu bara har kvar den bit Bella och jag just klarat av innan de är klara med sitt Gröna Band.
Vi visste dock att vi hade en tidig morgon och tuff dag framför oss så vid halv tolv sa vi godnatt och kröp in i våra respektive tält.

 

Saltoloukta - 2 km norr Aktse 27,5 km

Efter en hejdundrande frukost på Saltoloukta började vi vid halv tio vår fortsatta färd söderut. Solen sken även idag så som vanligt blev det rejält svettigt på stigningen upp från Saltoloukta. 
Vi är rejält trög startade på morgonen så det går inte fort. Särskilt inte när man nyss har varit i civilisationen och ska ge sig ut på ännu några dagar i ödemarken. Vi hann inte längre än nio km från Saltoloukta innan det var dags för lunch i ett vindskydd. Därifrån ringde vi och bokade båtskjuts över sjön Sitojaure. 

 

Efter lunch hade vi fått upp ångan och tog de elva km ner till sjön betydligt raskare än förmiddagens pass. Det underlättade också att solen hade gått i moln. När vi kom ner till sjön stod den åttioåriga samen vid båten och väntade. Han var nöjd med att vi hade passat tiden så perfekt och var riktigt pratsam på vägen över, vilket han inte varit i telefon tidigare. 

Han körde oss raskt över de tre km till andra sidan. På vägen passerade vi tre tyskar som kämpade på med att ro sig över. Väl över gick vi in i vindskyddet vid båtlänningen för att återigen laga mat. Vindskyddet surrade av en miljard myggor för nu är vi åter i myggornas och knottens rike. Snabbt fram med vårt hemliga vapen, Thermacell myggdödaren, och efter tio minuter var vindskyddet rensat på ohyra. 
Snabb måltid i vindskyddet där vi nu hade fått sällskap av några fjällufon, sådana man kan förundras över hur de överlever. Vi ville klämma några kilometer till och helst komma upp på höjden mot Aktse för att kanske slippa ohyran. Vi visste att det skulle vara ont om vatten på höjden så när vi passerade sista bäcken fyllde vi allt vi hade. 

Upp för dagens andra stigning brantare än den första vid Saltoloukta. Väl uppe så ångade vi på ända till backen ner mot Aktse började. Kvällspasset är helt klart vår styrka. Vi ville inte ner i björkslyn utan stannade på höjden och slog upp tältet. Vi hade sett gott om ren på fjället och när vi höll på att förbereda oss att krypa in i tältet kom en stor renhjord i sakta mak och passerade tältet på bara nått tiotal meters avstånd. Man kan lugnt påstå att Milton var småsugen på att dansa med de fyrbenta vännerna så vi fick hålla honom i nackskinnet. 
Just nu ligger vi i tältet och med jämna mellanrum vibrerar marken av klövar och luften fylls av grymtningar. Blir spännande att se om Milton kan slappna av så pass mycket att vi får sova i fred. 

 

4 km sydost Vakkotavara - Saltouloukta 25 km

Tidig morgon med blött tält och fuktiga kläder sen gårdagens regn.
Många kilometer väg att traska på hård asfalt. Skittråkigt på ren svenska!
Åtminstone tur att vi går åt det håll som det lutar nerför.

Våra vänner Karin och Tobias mötte upp vid Suorva för att ta hand om Milton åt oss. Skönt för honom att få en vilodag och slippa nöta tassar på asfalten och skönt för oss att slippa gå med honom i koppel och passa trafiken.

Snacka om att det var skönt när vi till slit såg skylten för avtagsvägen ner till bryggan vid Kebnats. Vi ringde efter hämtning och väl över på andra sidan väntade belöningen för dagens tråkiga travande och de tidigare dagarnas kämpande. Grillad nyfångad röding, nybakat gacka, Jokkmokkskorv och torkat renkött. Till det en kall starköl.

Efter det dusch och bastu, tvätt av kläder och sen socialt umgänge med goda vänner.

Det gör oss redo för morgondagens fortsättning mot Kvikkjokk och etappmålet där om tre dagar ungefär.

2 km norr Teusajaur - 4 km sydöst Vakkotavara 23 km

Solen väckte oss klockan fem men genom att öppna allt som gick att öppna på tältet kunde vi ligga kvar och somna om. Det blåste så pass att vi slapp få in mygg. 

Vid klockan åtta masade vi oss upp och tog en lugn frukost. Vi började gå vid halv tio. Vi hade två km fram till Teusajaur varav den sista biten var tvärbrant nedför. Som vanligt numer stekte solen och det var vindstilla. 

När vi kom fram till stugan skulle värdparet just ta båten till bortre viken av sjön för att leta hjortron. På vägen släppte dom av oss på andra sidan av sjön. Där hade vi gärna stannat ett par timmar och solat och badat vid denna fantastiskt vackra sjö. Vi visste vad vi hade framför oss så några slappar timmar vid sjön var bara att glömma. Fyrahundra meters stigning på fem km väntade. Det blev en mycket tuff vandring i den vindstilla hettan. 

 

 

Vi tog oss ner för branten som var ganska hal då det nu hade börjat regna. Väl nere vid stugan berättade vi för stugvärden vad som hänt och sedan gick vi vidare i regnet. Vi hade tänkt ta oss till Suorva men på grund av förseningen kom vi inte så långt som vi tänkt oss. Vi hittade en någorlunda jämn plats strax intill vägen, slog upp tältet och kröp ini skydd för regnet. 

5 km sydväst Alesjaure - 6 km syd Sälka

- Aldrig bättre än så här, sa Ante Valdemar Roos i en roman av Håkan Nesser.
Solen har stekt oss precis hela dagen. Från det att den väckte oss i tältet vid sju till sena kvällen.
Vi stövlade på rätt bra i början men när stigningen upp mot Tjäktjapasset blev brantare sjönk tempot i hettan. Väl uppe i passet tog vi oss bara ner så att utsikten öppnade sig mot hela Sälkadalen. Jag tyckte jag hittade en fin kulle där det fläktade lite att luncha på. 
Bella fick nästan ett hysteriskt utbrott över mitt val av plats för att det inte fanns någon skugga. Den fanns ingenstans att få överhuvudtaget. Hon byggde upp ett solskydd av våra ryggsäckar och kröp ner bakom dessa. Jag låg i kalsonger och solade på Kungsledens högsta punkt. Det är nog inte helt vanligt skulle jag tro.

Vi masade oss vidare ner mot Sälka. Stenigare än vi trott. Framåt kvällen hade vi nått fram dit och träffade ett par mycket trevliga stugvärdar som bjöd på saft. Vi intog vår sockerboost här med för att orka köra ett kvällspass. Det går betydligt bättre att gå när det blir lite svalare på kvällen så vi trampade på 6 km till, halvvägs till Singi.

Upp med tältet, i med mat, kvällstvätt och snabbt i säng. Det gäller att försöka sova den stund som lampan på himlen är nere bakom något fjäll.

Bella har skrattat gott åt den bonnbränna jag skaffat mig av att inte ha annat än en tshirt på mig i tre dagar. Fortsätter det så här i morgon ste vi försöka skydda oss på något vis.

 

 

 

2,5 km syd Abiskojaure - 5 km sydväst Alesjaure 24 km

I dokumentären om Sixten Jernbergs liv sa han - Herregud vad mycket svett jag drivit genom den här kroppen. Inte för att jag vill jämföra mig fysiskt med honom men när det gäller svettmängd kan jag kanske konkurrera idag.

Strax efter sju var solen redan över den fjällkam vi hoppats skulle rädda oss. Det var bara att kasta sig ut ur tältet innan vi blev stekta. Helt vindstilla morgon och solen gassade.

Vi började gå vid nio och hade en rejäl stigning direkt. Sen fortsatte det uppåt i lugn takt i stort sett hela dagen. Inget mot de norska stigningarna men i hettan höll de ändå på att ta kål på oss. Gå två km, stanna och dricka och vila länge, sen gå två km igen. Så såg dagen ut förutom att vi även idag tog en lång siesta mitt på dagen.

Och massor av folk hela tiden som varvar varandra gång efter gång. Då det var ont om rinnande vatten bitvis blev det lite folksamling där det fanns.
På ett ställe vi passerade satt Helmut aus Heidelberg längst upp vid bäcken och tvättade fötterna samtidigt som flera sällskap lagade mat och tog vatten ur samma bäck bara några tiotals meter nedströms. Aptitretare!

Framme vid Alesjaure var det bara att konstatera att stugorna ligger oerhört vackert på en höjd mellan två dalgångar. I det fina vädret var det en makalös utsikt därifrån.
Vi hade som sagt segat oss fram hela dagen och de drygt 18 km till stugan räckte inte för oss. Bella var oerhört sliten av värmen och hade ont i en höft men efter varsin cola och ha delat en tvåhundragrammare choklad gick vi raskt 6 km till på ren sockerboost.

Ett tag hade vi sällskap med en ung polack som skulle gå hela Kungsleden. Han hade inte haft koll på kostnadsläget i Sverige så han hade inte råd med mat. Han skulle leva på ris och hjortron i tre veckor sa han. Problemet är bara att det inte finns några hjortron här.

Vi hittade en kanonfin lägerplats vid en bro och meditationsplats och där tältet står bakom en låg klippa som vi hoppas ska rädda oss från solen i morgon.

 

 

 

Abisko - Bron 2,5 km syd Abiskojaure
Dags att ge sig på etapp 2 efter en vilodag. Tidig frukost på fjällstationen. Städning av stugan och sen klara för att gå vidare.
Vi hade fyllt ryggsäckarna med mat för tio dagar från den depålåda vi skickat till Abisko. Vid vägningen stannade min på 22 och Bellas på 19 kg. Alldeles för mycket för den lilla tarmen. Vi orkade inte börja ändra på packningen där i solgasset, tempen hade passerat 25 strecket redan strax efter kl 8 på morgonen, utan sa att vi fixar till det vid lunchpausen.

Det blev en riktigt svettig vandring. Vi skulle ta det lugnt som vi sagt och något annat gick inte att göra. Det blev att gå en liten stund och sen vila och dricka vatten lika länge nästan.
Sakta men säkert tog vi oss uppåt Abiskojaure. En liten bit före sjön tog vi lunchpaus. Vi åt, drack och lättade Bellas packning något drygt kg. Sen låg vi kvar och tog en siesta på någon extra timme.
Vi började gå igen efter kl 15 men det gick nästan inte. Huvudet kokade i värmen. Från den ena ytterligheten med nysnö för några dagar sen till den andra med 30 grader varmt i stället.

Annars var det här en sträcka som vi inte haft något liknande tidigare. Nästan så att det hade funkat med ett par filttofflor utan att bli vare sig blöt eller lerig. Men bara nästan.
Och massor av folk överallt. När vi rastade fick vi se damen i ett danskt sällskap som rastade lite bakom oss plocka fram toapapperet och gå iväg utom synhåll för sin familj. Att hon blottade sin något omfångsrika och bleka bak för oss hade hon ingen aning om.

Vi tog oss bara ett par km förbi stugorna vid Abiskojaure och ut ur nationalparken innan vi gav upp.
Nu när klockan snart är 22 har solen sakta gömt sig bakom en fjällkam och det går att gå in i tältet. Vi tror vi lyckats undvika morgonsolen men vi funderar på hur det ska gå i morgon. Vi har en tuff sträcka upp till Alesjaure framför oss och vi behöver allt gå lite längre än idag.