Några ord om hur vår utrustning fungerat under turens gång.

Först och främst kan vi konstatera att i stort sett all utrustning och kläder har hållit hela vägen. Till och med Miltons klövjeväska från Snowdog som tar oerhört mycket stryk i stenskravel och snår. Vi har inte behövt laga någonting. 

Min 10-15 år gamla Berghaus Vulcan som visserligen väger över tre kg valde jag i konkurrens med nya lättare säckar utifrån just hållbarhetsperspektivet. Under en vandring i två månader som vår vill jag inte ha problem med en ryggsäck som inte håller måttet. Den höll måttet. Visserligen är sträckarna till axelremmarna så nötta att de mot slutet var tvungna att dras åt med jämna mellanrum men det var också enda bekymret.

Vi hade Meindlkängor bägge två. Mina nya Dovre Extrem funkade perfekt. En hög och vid modell som utan problem klarade de vad vi ställdes inför och som höll tätt. Några gånger fick jag in fukt uppifrån och då tar fodret lång tid på sig att torka med en mindre aptitretande doft som följd.
Bella som hade ett par av låg modell som har några år på nacken klarade sig sämre. Jag har själv råkat ut för det med mina tidigare Meindl. Efter några års användning spricker förmodligen Gore-Tex membranet i kängorna sönder och då är det i stort sett omöjligt att få dom att hålla tätt oavsett hur mycket du smörjer in dom. Dessutom är det som tidigare påpekats ett problem när man bara har storlek 35 på fötterna. Kängorna blir så låga att minsta vad kan ställa till bekymmer.

Mitt gamla Trangia 28 med gasbrännare fick också följa med. Pålitlighet i alla lägen avgjorde det valet. Det finns säkert lättare kök som är enkla att handha idag men jag har hållit kvar vid detta. Nu har det fått så mycket stryk att jag ska börja titta på allvar efter en ersättare men det ska vara något som är lika pålitligt i så fall.

Vi är båda mycket nöjda med de kläder i Merinoull vi satsat på. De både värmer när det behövs, även om de är lite fuktiga, och är svala när så krävs. De höll också trots flitigt bruk. Jag har i stort sett inte haft annat på mig än mina två kortärmade T-shirtar under större delen av vandringen.
En stor fördel är också att det krävs en hel del svett under flera dagar för att de ska börja lukta illa. Jämför det med syntetkläder som stinker bara man blir varm i dom.

Våra smidiga vattentäta handskar från Sealskinz har funkat jättebra och varit sköna att dra på sig vid några tillfällen när regn och vind kylt händerna.

Jag går med stavar av märket Exped och jag kommer aldrig mer att fjällvandra utan. De har räddat mig från att ramla otaliga gånger. Senast när jag halkade i lera på en myr vid Vinklumpen och lyckades hålla mig upprätt med stavarna. Utan hade jag förmodligen legat och rullat i gyttja. 
De hjälper mig uppför där jag verkligen kan hugga i och hålla högre fart med hjälp av dom liksom jag kan bromsa mig nerför och då spara knän och fötter. Vid alla vad och andra svårigheter har jag då två ben extra att balansera på.

Klockan av märket Suunto Ambit är också en god vän. Visserligen blir de sträckor vi går oftast längre än det avstånd som är skyltat. Det beror kanske på att våra GPS mätpunkter kommer så tätt att de flesta krokar på stigarna blir registrerade. Att det sen finns massor med annan information som hastighet, medelhastighet, kaloriförbrukning, höjdmätare osv gör den inte sämre. Jag har bara tömt den en enda gång, i Ammarnäs, men den klarade att lagra nästan allt. Jag tappade bara de första etapperna i Norge. Vet inte om orsaken var att klockan blev full.

I våras hade jag stor beslutsvånda över om jag skulle behålla mitt gamla Thermarest original på 850 gram eller satsa på ett nytt Thermarest Neo Air Xlite large och spara fyra hekto. Jag var osäker på om det skulle klara Miltons klor. Till slut bestämde jag mig för att chansa. 

Det blev en lyckträff. Lättare och mindre, även lättare att tömma och rulla ihop men visserligen mer krävande att blåsa upp. Det har hållit luft utan minsta problem och det är varmt som en värmedyna att ligga på. Dessutom tjockare och mjukare än det gamla. 
Värmen har dock varit ett problem då liggunderlagets isolerande förmåga ihop med min Badger från Western Mountainering har varit alldeles för varm kombination den här sommaren.
Många nätter har det varit på tok för varmt att ligga i sovsäcken och lite för kallt utanför. Säcken har använts som täcke många gånger. Att jag valde den säcken framför den något tunnare WM Ultralight som Bella har beror på att den är extra bred så att jag kan dra igen blixtlåset över axlarna vilket jag inte kan med standardsäckarna som är för smalt skurna.

Hillebergstältet behöver vi inte kommentera. Det ska självklart klara de påfrestningar en sommartur innebär. Det här mer än 10 år gamla Nallo 3GT innebär inget undantag. På fjället ovanför Aktse blåste det så hårt att jag hade bågarna böjda ner i ansiktet i byarna men det är inga problem för det tältet.

Mina sockor av märket Smartwool är jag inte nöjd med. De har varit jättesköna att gå i. Där har jag inget att anmärka på. Däremot har två av mina tre, inför turen nya par, nötts hål på. Jag var tvungen att köpa nya i Hemavan. Räknar man att varje par gått 20-25 mil så långt är det för kort livslängd på sockor för nästan 300 kr paret.

Både Bella och jag satsade i våras på nya regnjackor från Haglöfs. Vi köpte modellen Tilta då den är sydd i ett nytt material, Active Shell, som ska andas bättre än det vanliga Gore-Tex men ändå hålla tätt.
Jag som svettas mycket under ansträngning tyckte det lät perfekt.
Jackan är lätt och smidig, skön att ha på sig, men om den andas bättre vet vi inte riktigt för när det regnar blir vi blöta i dom bägge två.

För min del kan det ibland vara svårt att avgöra om fukten kommer inifrån eller utifrån men jag blir riktigt blöt i den här jackan. Bella som inte alls svettas som jag blir också riktigt blöt på framsidan och på armarna. En sak vore väl på ryggen där ryggsäcken hindrar ventilation av svett men det är på framsidan där regnet träffar vi blir blöta.
Det är inte acceptabelt! När man ska vara ute på fjället i två månader måste man kunna lita på sina regnkläder.

De så kallade resehanddukarna som är så små och smidiga är egentligen ganska odugliga. De suger inte upp överdrivet mycket väta och har man inte möjlighet att torka den ordentligt luktar den skunk nästa gång du tar i den.

Annars kan vi inte säga att något i vår utrustning varit totalt onödigt. Jag har visserligen inte använt min förstärkningsjacka en enda gång och mina långärmade tröjor har oftast använts när de andra tvättats eller som kvällsvärmare. Det hade ändå inte varit värt risken att lämna någon av dom hemma. Det säger mer om att vädret trots allt varit ganska hyfsat.

Storrödtjärnsstugan - Grövelsjön 23 km

Målgång!!!!!!!! 

Bella sov nästan inget alls och jag sov som en stock men vaknade tidigt och ville iväg. Vår första natt i en STF-stuga på hela turen.
Jag behärskade min iver och vi tog en lugn morgon i samtal med stugvärden Eva.
Vi kom iväg vid åtta och det visade sig att det var närmare och lättare att gå till vindskyddet där vi först tänkt campa än vi trott. Tror ändå det var rätt beslut att ta sista natten i en varm stuga så slitna som vi var igår kväll.

Vidare över Olshöjdens stenparti som skulle vara vår näst sista stenhög och ner till sjöpassagen. Vi pausade en stund vid stranden men bestämde att vi skulle ta en längre paus när vi tagit stigningen upp på Långfjället och även det som skulle vara sista sträckan med stenskravel. Vi klättrade snabbt uppför till bäcken på höjden. Då hade solen gått i moln och åter igen blåste det en hård kylig vind precis som det gjort de senaste dagarna.

 

 

Vi tog ändå en ganska lång paus, tejpade slitna fötter och åt de sista mackorna med tubost som vi kommer att äta på en väldigt lång tid framöver, innan vi gav oss i kast med den sista milen. 

Ingen mer stigning och ganska hyfsad stig att gå så nu gick det undan. Fem km bara försvann under fötterna, ytterligare en kort paus och sen sista biten ner. 
När vi såg vimpeln på fjällstationen skrek vi högt bägge två och det var inte långt till tårarna för någon av oss när vi till slut nådde fram.

Vilken härlig och häftig känsla för oss att vi faktiskt hade klarat det ingen av oss egentligen på allvar trott vi skulle klara från början.

Sista knapptryckningen på spot-sändaren!

Vi hade varit lite för snabba så mottagningskommitten var inte på plats utan vi fick vänta in dom. Kramkalas utbröt men vi var rätt svettiga och kalla så vi skyndade oss ner till duscharna nu när vi äntligen skulle få dra på oss civila kläder igen.

Efter dusch inleddes hemfärd och det kändes riktigt gott att få krypa ner mellan sina egna lakan ett antal timmar senare.

Hur lång tid kommer det att dröja innan allt känns som vanligt igen?

Skedbrostugan - Storrödtjärnsstugan 33 km

Pannbensdag! 
Vi visste vad vi hade framför oss så efter en förvånansvärt varm tältnatt gick vi upp riktigt tidigt och var på rull strax efter sju.

Först en sträcka med stenhelvete utan vatten fram till Rogenstugan. 17 km varav en stor del sten. Lunch i Rogen och lite samspråk med den trevlige stugvärden Ingemar.

Därefter 16 km ännu värre stenhelvete över Tandsjövålen och vidare upp mot Storrödtjärnsstugan . Sträckan runt Rogensjöns södra ände kommer vi att drömma mardrömmar om.
Jag kan bara inte skriva något positivt som en del andra Gröna Bandare gjort. Kanske beror det på våra alldeles för långa dagsetapper just nu och i den här terrängen. Hade vi gått normala sträckor, kanske mellan stugorna, hade det nog blivit annorlunda men när vi nu pressar oss för att nå Grövelsjön i morgon har det blivit för tufft för att uppskatta naturen här.
Inlandsisen har verkligen ställt till den här delen av vårt land.

 

När vi kom till Storrödtjärnsstugan var vi trötta och sönderblåsta av den kyliga vinden att vi tog in i stugan. Första gången på hela turen vi bott i en STF stuga. Värmen och den ombonade känslan satt bra kan jag lova.

Vi hade egentligen tänkt gå 4 km till i kväll och tältat vid ett vindskydd men vi pallade inte. Lika bra det! 19 eller 23 km i morgon spelar nog ingen större roll. Vi kommer att springa sista milen i vilket fall som helst!

Nu ligger vi på varsin slaf och tänker tillbaka på allt som varit och på att vi faktiskt går i mål och får åka hem i morgon. Den känslan är just nu totalt overklig.
- Aldrig bättre än så här! Sa Ante Waldemar Roos!

 

 

Fjällnäs - Skedbrostugan 31 km

Elefantkyrkogårdar har vi hört talas om. Rogens Naturskyddsområde är en stenkyrkogård!!! Lars Wessel skrev en kommentar när jag gnällde om stenarna norr om Kvikkjokk att jag skulle vänta tills vi kom till Rogen. Jag svarade då att jag visste för att jag i min enfaldiga ungdom släpat kanoter där. Det är 30 år sen och minnen bleknar.

Dagen började med en underbar frukost på Strandgården. Äggröra och bacon! På riktigt och ingen Hotell fuskvariant.

Sen iväg och upp för backen vid Hamrafjäll. Inte slalombacken men en bit därifrån och vidare högre upp på Vättefjället.
Här blåste det en rejäl och kylig sydlig vind. Blåste hjärnan ur skallen kändes det som. Vi följde fjället tills vi kom på leden från Tänndalen mot Skedbrostugan. Där stod det en skylt om att det var 14 km till Fjällnäs den väg vi kommit. Min klocka visade att vi gått 17. Det skiljer sig hela tiden från skyltarna till verkligheten med dagens gps-teknik.

Sen började stenhelvetet. Ner till Broktjärnskojan för en tänkt paus. Där fanns inget vatten så vi fortsatte en bit till vilket gav två mil innan lunch. Tur det med tanke på vilken mil vi hade kvar.

Visst går det att gå på steniga leder men har man en plan att gå långt är det frustrerande. Det går liksom inte att hålla någon hastighet. Du får ingen rytm och får vara försiktig med varenda fotisättning.

Stackars Milton blev hängande med sin klövjeväska mellan stenskravel ett par gånger. Det sliter hårt på både hans tassar och på väskan med den här typen av terräng.

Vi passerade senare en underbar sandstrand med fin tältplats men behövde gå ytterligare några km så vi fortsatte ända ner till Skedbrostugan där det fanns fina tältplatser.

Stugvärden bedömde den norra leden mot Rogenstugan som både någon km närmare och finare än den södra så den får det bli i morgon då vi satsar hårt för att kunna nå målet på lördag.
Vi tänker fortsätta mot Storrödtjärnsstugan också i morgon och den sträckan ska visst vara den allra stenigaste. Kul framtidsutsikt!

 

Efter en natts dålig sömn för oss bägge kom vi iväg vid åtta i strålande morgonsol. De 7 km ner till Klinken flöt på i rask takt. Dimman hann lagom lätta i dalen tills vi nådde dit. Dalen, som jag bara åkt längdskidor i tidigare, var grönskande och vacker med begynnande höstfärger.

 

 

Vi tog en paus i gräset vid skidspårets vändpunkt för att sen sätta fart i den kraftiga stigningen upp på fjället på andra sidan dalen. Ja fart och fart! Vi är som sagt ganska slitna nu så farten i uppförsbackarna skrämmer kanske inte pensionärerna men upp kommer vi.

En mycket vacker sträcka fortsatte fram till ett rastskydd där vi lunchade i solen. Vi stängde nu dörren till Jämtlandsfjällen och Helags för gott och vandrade vidare mot hjärtat av Härjedalsfjällen. Bara norra Dalarna kvar nu!

Vi var överens om att vi kört rätt hårt senaste dagarna och var i behov av rundsmörjning på närmaste verkstad.
Google hjälpte oss att hitta det förnämliga Strandgården där nu middag väntar efter välbehövlig dusch. Den sista före Grövelsjön!

De senaste dagarna har vi vandrat i härlig natur med otroligt vackra vyer med solen skinande. Det är så här fjällvandring ska vara! 
Om vi bara inte hade varit tvungna att gå så långt varje dag skulle vi njutit fullt ut. Bara hoppas vi får några fina dagar till.

Måste bara komplettera dagens skrift efter middagen. Ann Lindgren som nyligen övertagit Strandgården kan laga mat. Vi har just avnjutit den godaste kycklingfilé vi någonsin ätit.
Den som besöker dessa trakter utan att ta in på det här mysigt gammaldags stället och avnjuta maten är inte vid sina sinnens fulla bruk.

Det är nästan så vi tycker synd om tyskarna vi mötte igår vilka berättade att de betalat 1900 för en natt på hotellet i Fjällnäs. Vi betalar 350 för en stuga och äter den godaste mat som finns. Hur ska vi nu klara vår hemtorkade mat i tre dagar till?

 

 

 

Vindskyddet Ljungan - Vindskyddet Svaletjakke 34,5 km

När vi vaknade funderade vi på om det var värt besväret att gå tillbaka till Vålåstugorna och skälla ut stugvärden. Fortfarande regn och isande kall nordan.
Efter frukost var det got bättre och vi satte högsta fart mot Helags. Första paus efter drygt 6 km vid Krustjärnen. Sen raskt vidare. En rejäl höjdknäpp på slutet där vi försvann i molnen på över 1100 m höjd. Bella ville på slutet fota i dimman ner mot dalen. Jag pekade ut riktningen mot fjällstationen. Plötsligt lättar dimman och stationen dyker upp hur tydligt som helst på mindre än 500 m håll. Helsjukt! Vi hade inte ens anat att den fanns där innan.

 

 

Ner och lagar lunch för att sen raskt gå vidare mot Fältjägarstugan 14 km bort. Enligt STF:s egen ledbeskrivning två stugor på samma höjd och lättvandrat däremellan.
När vi börjar gå igen har vädret äntligen slagit om. Det är T-shirt väder igen. Mer och mer sol med värme vartefter dagen lider.

Den lättvandrade sträckan visar sig vara rejält "småkuperad" men väldigt fin. Jag har tidigare varit flera gånger runt Helags och också korsat den led vi nu följer men hade ingen aning om att det var så fint.

Vi är lätt slitna och får kämpa på för att ta oss upp till Fältjägarstugan. Väl där möter oss stugvärden vid hörnet och på trappen sitter ett gäng trevliga människor, bl.a. ett par från Katrineholm.
Vi slänger oss i gräset och njuter av kvällssolen i glatt samspråk.

Det är då Gröna Bandets förbannelse än en gång slår till. Det hade varit riktigt mysigt att stanna där över natten med de trevliga människorna men vår plan var att ta oss till ett vindskydd 8 km längre bort.

Vi var bra slut men med en chokladbit i magen tog vi raskt de 4 km fram till en rejäl stigning. Två km uppförsbacke och sen två till innan vi såg vindskyddet.

Döm om vår förvåning när vi såg att det rök ur skorstenen på vindskyddet. Ett tyskt par hade tydligen tyckt de var i nöd och tagit av nödveden för att få varmt i stugan.

Vi var inte på humör att dividera med. Solen hade gått ner, det blev snabbt kallare och mörkret kommer snabbt.
De fick maka på sig så att vi kunde laga mat och byta kläder efter en snabb och enkel tvätt.
Vi hade egentligen gått för långt och framförallt för sent på kvällen men nu fick vi ändå vila.

Vålådalen - Vindskyddet Ljungan 32,5 km

Frukost på Fjällstationen, städning av rum och iväg ut på dagens sträcka. Äntligen slipper vi vägarna!

Först en mil genom gammelskog från Vålådalen där vi lyckades förstöra jaktlyckan åtminstone för en älgjägare på passet första älgjaktsdagen.

Sen en rejäl stigning upp på kalfjället. Nere i skogen hade det regnat mest hela tiden men när vi kom upp tog vinden över. Vi blåste torrt rätt kvickt i den kalla nordanvinden.
Vädret inbjöd varken till fotografering eller raster så vi travade på. Efter 18 km var vi bägge i så stort energibehov att vi kurade bakom en sten och tryckte i oss ett par mackor. Strax därpå kom vi till en skylt där det stod: Gå två meter till, stanna och njut!
Vi gick två meter till och då dök Vålåstugorna upp bakom ett träd som tidigare skymde sikten. Vi skrattade gott! Nu skulle det äntligen bli lunch.

Vi fick dela kök med ett gäng ripjägare på långrast. Även vår rast blev lite väl lång. Efter en och en halv timme gick vi vidare mot Ljungan och nu hade vinden lugnat sig en del och molnhöjden var högre.

Stugvärden hade sagt oss att igår morse låg det 15 cm nysnö vid stugorna men nu var den mesta snön borta även uppe på fjällen. Enligt honom skulle vädret nu bara bli bättre dag för dag de närmaste tre dagarna. Hoppas han har rätt för då kan vi få en skön avslutning på vårt äventyr.
Annars går vi tillbaka och skäller på honom!

Den sena eftermiddagen och kvällen bjöd på allt bättre väder och när vi hade 3-4 km kvar till dagens mål bröt solen igenom. Visserligen var det fortfarande kyliga vindar men ändå.

Dagens etapp har varit väldigt fin att gå. Hade vädret varit lite varmare hade den varit kanon. Vacker skog i början och sen äntligen upp på kalfjället igen där vi trognas högre upp ju längre dagen led.

Bella har haft lite problem med svajande blodsocker och tappat fart emellanåt.
Själv hade jag inte tänkt tjata mer om min hälsena men jag måste skriva när det är positivt. Idag har det varit bästa dagen sen problemet började ovanför Ankarede. Förstår egentligen inte varför då jag igår hade riktigt ont sista milen.
Förmodligen har senan längtat lika mycket som jag själv efter kalfjället!
Bara hoppas det fortsätter så. Det är så mycket roligare att gå och man känner sig starkare om inte varje steg smärtar.

Avslutningen på kvällen blev också bra då ett annat par som också tältade vid vindskyddet kom in och bjöd mig på en whisky när vi just ätit upp vår kvällsmat.

 

 

 

 

 

 

Järpen - Vålådalen 39 km

Dårarna hade en plan igen: Gå utav bara helvete tills asfalten tar slut under fötterna.
Det gjorde vi! Efter ett dygn av regn, regn och mer regn med hot om fortsättning resten av dagen och även natten tänkte vi att det var bara att ta tjuren vid hornen och gå.
För att vi ska ha minsta chans att nå målet i Grövelsjön nästa lördag kväll var vi tvungna att ta hela vägsträckan fram till Vålådalen idag.

Första bron över Indalsälven gjorde att vi slapp E14 ganska snabbt och även att vi fick grusväg en bit. Sen den långa långa slakmotan upp mot Trillevallen. Egentligen den enda riktiga uppförsbacken på hela sträckan förutom någon kortare på slutet.

När vi väl kom upp på höjden och började se fjällen på avstånd besannades våra farhågor från de väderleksrapporter vi läste igår. Massor av nysnö på kalfjället! Hur det kommer att se ut runt Helags med den höjd leden går på där vill vi inte tänka på just nu. Något hinner kanske töa bort i morgon kan vi hoppas för dagen därpå ska vi passera där.

Döm om vår förvåning när regnet faktiskt upphörde redan ett tag före lunch. Det blåste lite lagom så kläderna blåste torrt ganska snabbt också.
En stund senare vågade jag faktiskt plocka av mig tights och regnbyxor till förmån för mina underbart sköna Haglöfs Flint som nu tjänat ihop till ett riktigt gott omdöme.

När vi passerade bron över Vålån höll ett stort gäng på att värma upp sig inför att de skulle åka gummibåt nerför forsen. Det såg riktigt lockande ut om det inte varit för den kyliga luften.

Sista biten förbi Östra Vålådalen och fram till målet gick inte fort. Även om det inte varit en särskilt fysiskt ansträngande sträcka så sliter det oerhört på kroppen att vandra asfalt. Den enformiga rörelsen nöter på fötter, knän och höfter.

Vi hade kollat olika boenden längs slutet av vägen, ifall vi inte skulle nå ända fram, eftersom vi hade räknat med regn hela dagen och då gärna velat komma under tak för att torka upp. 

Nu behövdes egentligen inte det men eftersom vi redan var inställda på det blev det incheckning på STF Fjällstation i Vålådalen. Lite väl dyrt men vi resonerar som så att vi ska försöka ge oss själva bästa möjliga förutsättningar att nå vårt mål.

Att vi blivit smått skadade av vår tid utanför civilisationen visar sig emellanåt. Jag fick ett papper i receptionen som jag efter att ha tittat på insåg att jag inte behövde. Genast gick handen till byxfickan och fick upp tändaren för att elda upp det som jag brukar göra med allt eldningsbart skräp. Det var då jag insåg att jag stod inne på ett "hotellrum" där öppen eld knappast var att föredra.

 

 

 

Gäddede - Järpen 208 km

Om jag vid förra sammanfattningen beklagade mig över bristande motivation och känsla av transportsträcka kan ni glömma den saken. Det här har varit vår transportsträcka!
Säkert 80% har varit väg, varav alldeles för mycket asfalt.

Att det blev så berodde på de problem vi drogs med i Gäddede som gjorde att vi la om våra planer och gick absolut rakaste väg mot Jämtlandsfjällen. Å andra sidan, hade vi inte lyckats styra om vårt bussgodspaket till Rötviken hade vi fått stora problem inför fortsättningen. Vi hade inte haft tid att vänta 4 dagar till i Gäddede.

Nåväl, det finns även positiva upplevelser att lägga på minnet. 
Det häftiga Hällingsåfallet i sin djupa kanjon var riktigt imponerande. 
Stigen över Hotagsfjällen förbi Lobbersjön med en härlig övernattning vid Tvärån. Det var en så lugn, skön kväll följd av en ljummen natt och en lika härlig morgon med en kungsörn seglandes över oss vi frukosten.
Den vackra campingen i Rötviken med sina trevliga ägare som bjöd på pilsner när sjön låg spegelblank i kvällssolen.
Och förstås även den privatägda kalfjällshöjden Önrun med sin lyxkåk i ett fantastiskt läge med utsikt åt alla håll på toppen där vi gick genom hela skalan från kalfjäll till kohagar under en förmiddag.

Den dominerande känslan har ändå varit att så snabbt som möjligt ta oss ner till Järpen för att ladda om inför sista delen av vårt äventyr. Vi har hela tiden strävat efter att göra kilometrar i rask takt.

Känslan inför fortsättningen är inte odelat positiv. Min hälsena blir inte bättre så det gör ont att gå, hela tiden. Väderutsikterna spår kyla och snö på fjället och rikligt med regn på lägre höjd. Vi hade hoppats på några riktigt fina septemberdagar och vi har inte gett upp det hoppet än. Som man brukar säga, de har haft fel förr.
Kan vi ska vi försöka nå Grövelsjön på 7 dagar vilket blir riktigt tufft. Anledningen är att då kommer vi dit nästa lördag kväll och kan bli hämtade av min syster plus att lillasyster Julia då kan följa med upp och vi saknar henne så mycket bägge två. Bara att hoppas hälsenan vill vara med på lite längre etapper!

Vi vill till Grövelsjön och hem nu!

Den godaste rom Beppe smakat. En 23 årig från Nicaragua! 

 

Mörsil - Järpen 12 km

Mycket tidig morgon som sagt!
Vi rev tältet och började gå så fort vi såg vad vi höll på med. När morgontrafiken började öka var vi redan långt mer än halvvägs.
Några korta raster annars så var det bara att gå på tills vi kom fram.
På det här sättet får vi nästan två hela vilodagar och det känns som om det behövs.

Framme i Järpen blev vi inkvarterade hos en kompis till en arbetskamrat jag har. Vilken skön snubbe! Finns nog ingenting han inte håller på med. Samtidigt! Vi avbröt honom i en privatlektion i spanska inför en resa till Nicaragua i vinter.
Ivriga som vi var tog vi tillfället i akt att besöka Lundhags Fabriksbutik. Mycket fina grejor men priserna var inte alls attraktiva.

 

När spanska lektionen var över och vi bekantat oss med varandra plockade vår värd fram älg-entrecote och björn-rostbiff för grillning till kvällen.
Det blev en mycket trevlig kväll med massor av intressanta samtalsämnen.

Det är så härligt när man träffar människor som vägrar inrätta sig och springa i ekorrhjulet likt oss andra. När han inte sportade, var ute på fjället saftade och syltade han det han odlat eller plockat så snickrade han på huset.

På lördagsmorgonen drog Dan till Stockholm för att titta på "Vm i döds" där man tävlar i att "hoppa räka" från något hopptorn som hans extremskidåkningsvänner arrangerade.
Vi blev kvar i hans hus under vår vilodag med tillgång till hans bil för att ta en sväng in till den riktigt stora civilisationen i Åre.
Vilken gästfrihet! Bara hoppas vi får möjlighet att återgälda den vid något tillfälle.

 

Kaxås - Mörsil 28 km

Vi hade en plan!
Gå upp tidigt, komma iväg tidigt och nå till Mörsil tidigt. Allt föll på plats enligt plan.
Vi kom iväg från Kaxås redan vid sju på morgonen. Gick med bra tempo trots att det sakta men säkert gick uppför i nio km. Förbi Kougsta där det planade ut och vi fick lite nerför en stund.

Vi passerade en vacker badplats men struntade i att stanna för lunch vilket visade sig vara ett lyckodrag.
Ett par km senare kom vi till en affär vilket vi inte hade en aning om. Vi är så urbota trötta på vår torkade mat den här etappen har vi passat på att handla i varenda affär vi passerat under öppettid.

Ett ung par hade övertagit affären från den gemensamma samfälligheten i juli och hoppades kunna driva den som bisyssla.
Lunch på korv, bröd, cola och choklad. Mat man vandrar långt på!

Vidare till Mörsil med en riktigt lång och tuff uppförsbacke fram till den lilla byn Semlan där vägen planat ut och sen var vi strax framme.

Vår plan var att komma tidigt till Mörsil, vila och sen gå längs E14 till Järpen antingen sent i kväll eller riktigt tidigt i morgon bitti för att slippa den värsta trafiken.

Nu har vi slagit upp tältet och satsar på fortsättning en riktigt tidig morgon.

Vi har lite kul åt att på vår vandring genom hela den svenska fjällkedjan tältar vi nu 300 m från en europaväg och en fullt utrustad OK-mack där vi tänker äta vår middag innan vi drar oss tillbaka för några timmars vila.

Önrun - Kaxås 35 km

Vaknar till ganska hård vind och lätt duggregn. vinden lugnade sig och regnet blev det inte mycket av som tur var. Framåt eftermiddagen blev det mer uppsprucket och riktigt skönt gåväder. 

Från Önrun skulle vi ta den fäbodstig Johanna beskrivit i sin blogg ner mot Finnsäter. Precis som hon tyckte även vi att den var betydligt bättre än vi kunnat vänta oss. När man väl kom på fyrhjulingsspåret från Önbodarna var det bara att kuta på ner till Finnsäter och ut på grusvägen ner mot Rönnöfors. Man kan faktiskt säga att det var mer eller mindre nerför ända dit från fjället vi började på.

Här hade hösten redan kommit långt. 

Sen lunch vid bron över Rönnöfors för att sen fortsätta vägen in mot Kaxås. Nu var det inte nerför längre men inte heller särskilt kuperat.

Det mest spännande vi kan säga om den här dagen var väl att vi på morgonen lämnade ett mindre kalfjäll för att jobba oss ner över fjällmyr, genom fjällbjörkskog för att sen komma ut i fårhagar som längre ner övergick i kohagar och ett odlingslandskap som lika gärna kunde legat längre söderut.

Vi går alldeles för långa dagsetapper just nu, planen är att gå till Mörsil i morgon, framförallt med tanke på min inflammerade hälsena men önskan att nå fram till den avslutande fjälletappen är stark.

Efter att vi med allt strul runt vårt bussgodspaket och kroppsliga problem la om vår planerade rutt till den rakast möjliga söderut har det här tyvärr verkligen fått karaktären av ren transportsträcka.

Fixar vi de tre milen till Mörsil i morgon får vi en kort väg över till Järpen där vi tänker ta vår vilodag och hämta vårt sista depåpaket, ännu en gång inhysta hos bekantas bekanta. Det är bra att ha vänner med släkt över hela norra Sverige.

Rötviken - Önrun 34 km

Idag har vi passerat 100 mil på vår långa marsch genom Sveriges fjällkedja.

Vi hade bestämt att vi skulle ta igen gårdagens förlorade km om vi pallade.
Därför blev det en tidig morgon efter en något orolig natt då norska fågeljägare invaderade campingen sent på natten under buller och bång samt var upp ännu tidigare än oss och rastade hundar.

Iväg milen ner mot Häggsjövik och raskt in på vägen mot Bakvattnet. Härligt väder med sol och lagom vind för att det inte skulle bli för varmt.
Visserligen bitvis rätt kuperad terräng men det går ändå betydligt fortare att gå väg, framförallt nu sen Bella fått sina gymnastikskor på fötterna.
Då är det bara min hälsena som sinkar oss och idag har den faktiskt gått skapligt. Med hjälp av Ipren, Diklofenak och liniment förstås men ändå.

Lunch i vindskyddet en bit in på vägen mot Bakvattnet som skydd för solen och sen vidare. Inte mycket att säga egentligen mer än oändligt travande längs väg genom skog.

Byn Bakvattnet låg vacker ovanför sjön och en man vi pratade med var oerhört positiv till framtiden för området. Han menade att turismen skulle växa och odlingsmark åter skulle öppnas. Gärna med hjälp av skattebefrielse för området under tio år men även utan den dopingen.

Vi hade en tanke om att försöka ta oss upp för det lilla fjället Önrun som avslutning på dagen för att få nedförsbacke en stor del av morgondagen.
Det blev ett tufft pass att ta oss upp förbi ett par små stugbyar på sluttningen och när vi hittade vatten strax nedanför toppen med en härligt jämn plats och fin utsikt i solen stannade vi mycket nöjda med vad vi uppnått.

Vi träffade på en äldre, ganska bitter, kvinna som berättade att det var en privatperson som köpt hela fjället av kommunen. Därav lyxfastigheten på toppen där det tidigare funnits en våffelstuga för allmänheten. Nu var det bom över sista vägbiten och privatskyltar uppsatta.

Vilken utsikt den personen köpt sig, helt avskiljt från annan bebyggelse!

Valsjöbyn - Rötviken 15 km

En etapp enbart på asfalt ner till affären i Rötviken dit vårt bussgodspaket skulle anlända framåt kvällen om det inte ännu en gång hamnat på avvägar.

Att knata asfalt är inte roligt men just nu är jämn väg det bästa för min tjatiga hälsena. Det är värre för fötterna som tar stryk.

Vi gick längs sjön Valsjön, Valsjöbyn är omringad av flera stora sjöar, ner mot Hotagen. Passerade en upprustad försvarsanläggning från kriget som nu var museum men pausade bara en stund där. Vidare mot Hotagen och sin fina kyrka. Vid ett stopp i byn fick vi veta att delar av filmen "Varg" med Peter Stormare spelats in där.

Vidare den lilla bit som var kvar fram till Rötviken där vi gick in och handlade mat som vi satte oss vid bord och bänkar på en höjd utanför och lagade till som sen lunch och middag.
Under tiden vi satt där, åt och väntade på bussen med vårt paket, kom vi underfund med att den lilla campingen i viken låg otroligt vackert i solen.

Vi hade egentligen tänkt gå ett par km till och sen tälta men nu gick vi ner till campingen och tittade, ringde telefonnumret som fanns där och helt plötsligt bodde vi i en stuga kommande natt.

 

 

 

 

När ägarna kom för att skriva in oss blev vi sittandes och pratade länge och det bjöds på pilsner. Blev även erbjuden en bit älgfile att grilla men avböjde då så fint kött kräver noggranna förberedelser.

Skönt med en relativt lugn dag men i morgon hoppas vi våra kroppar är redo för lite mer.