Livsandarna vaknar
Det har nu gått två månader sen vi nådde målet i Grövelsjön. Då var vi så less att vi sa till varandra att vi aldrig mer skulle fjällvandra.
Livet här hemma kändes väldigt tomt för mig den första tiden. Nio veckors frånvaro från jobbet hade satt sina spår så det blev alldeles för mycket jobb samtidigt som det kändes ganska betydelselöst. De upplevelser vi haft, de människor vi mött och de strapatser vi klarat av gav åtminstone mig ett annat perspektiv på livet där andra saker än jobbet fick större betydelse. Att gå från fokus på väder, vägval, avstånd, lägerplatser mm till att lösa vardagens bekymmer på jobbet blev svårt för mig och det kändes väldigt tomt en tid.
Redan efter ett par veckor hade jag fått tillbaka lusten till fjället. Min rastlöshet blev bara större och jag drog igång ett större renoveringsprojekt här hemma. Samtidigt började jag fundera på vad jag kunde hitta på för nästa lilla utflykt. Tankar på att paddla kanadensare i de små sprickbildningssjöarna norr om Enare Träsk i Finland, cykla längs den norra delen av Norges kust, vandra Nordkalottleden eller bara paddla kajak i Misterhults skärgård var idéer som dök upp. Bella som märkt av min ökade rastlöshet har en längre tid uppmanat mig att försöka hitta något projekt att börja planera för.
För ett par veckor sen kom Bella upp, småflinande, från sitt rum. När jag frågade vad det var sa hon att hon suttit och tittat på bilderna från Gröna Bandet och hon var tvungen att erkänna att hon hade blivit lite sugen. För ett par dagar sen säger hon plötsligt, döm om min förvåning, att "pappa, vi måste hitta på något nu". Vadå, vad menar du? Frågade jag och påminde henne om att hon aldrig mer skulle lyssna på mina idéer.
Även hon hade nu kommit underfund med att det var tomt att inte ha något mål att planera för. På min fråga svarade hon också att hon nog kunde tänka sig att vandra igen.
Jag gav henne några förslag men de vanliga enkla vandringarna rynkade hon på näsan åt. Hon ville ha en större utmaning. Nordkalottleden med sina 80 mil var en tanke men då vi har gått en stor del av den redan tyckte hon vi skulle hitta något annat. Helst något som inte så många går.
Därför har jag nu börjat fundera och studera kartor för att hitta en alternativ väg, kanske från Riksgränsen till Tärnaby eller något liknande. Vi får väl se vart det landar till slut och om planerna kan omsättas i handling. Det är åtminstone kul för min del att ha börjat fundera😎
Måste bara hitta en lösning på problemet att få Milton med mig längs Padjelantaleden genom nationalparken där det råder hundförbud. Har tänkt förhandla med min vän Tobbe, same med hemvist just i de trakterna, om att han och Karin ska slå följe med oss längs den delen av vår vandring då det är andra regler som gäller för honom. Lär nog få jobba på Karin i första hand då Tobbe helst färdas över fjället på skoter eller i helikopter😃
Utrustning!
Några ord om hur vår utrustning fungerat under turens gång.
Först och främst kan vi konstatera att i stort sett all utrustning och kläder har hållit hela vägen. Till och med Miltons klövjeväska från Snowdog som tar oerhört mycket stryk i stenskravel och snår. Vi har inte behövt laga någonting.
Min 10-15 år gamla Berghaus Vulcan som visserligen väger över tre kg valde jag i konkurrens med nya lättare säckar utifrån just hållbarhetsperspektivet. Under en vandring i två månader som vår vill jag inte ha problem med en ryggsäck som inte håller måttet. Den höll måttet. Visserligen är sträckarna till axelremmarna så nötta att de mot slutet var tvungna att dras åt med jämna mellanrum men det var också enda bekymret.
Vi hade Meindlkängor bägge två. Mina nya Dovre Extrem funkade perfekt. En hög och vid modell som utan problem klarade de vad vi ställdes inför och som höll tätt. Några gånger fick jag in fukt uppifrån och då tar fodret lång tid på sig att torka med en mindre aptitretande doft som följd.
Bella som hade ett par av låg modell som har några år på nacken klarade sig sämre. Jag har själv råkat ut för det med mina tidigare Meindl. Efter några års användning spricker förmodligen Gore-Tex membranet i kängorna sönder och då är det i stort sett omöjligt att få dom att hålla tätt oavsett hur mycket du smörjer in dom. Dessutom är det som tidigare påpekats ett problem när man bara har storlek 35 på fötterna. Kängorna blir så låga att minsta vad kan ställa till bekymmer.
Mitt gamla Trangia 28 med gasbrännare fick också följa med. Pålitlighet i alla lägen avgjorde det valet. Det finns säkert lättare kök som är enkla att handha idag men jag har hållit kvar vid detta. Nu har det fått så mycket stryk att jag ska börja titta på allvar efter en ersättare men det ska vara något som är lika pålitligt i så fall.
Vi är båda mycket nöjda med de kläder i Merinoull vi satsat på. De både värmer när det behövs, även om de är lite fuktiga, och är svala när så krävs. De höll också trots flitigt bruk. Jag har i stort sett inte haft annat på mig än mina två kortärmade T-shirtar under större delen av vandringen.
En stor fördel är också att det krävs en hel del svett under flera dagar för att de ska börja lukta illa. Jämför det med syntetkläder som stinker bara man blir varm i dom.
Våra smidiga vattentäta handskar från Sealskinz har funkat jättebra och varit sköna att dra på sig vid några tillfällen när regn och vind kylt händerna.
Jag går med stavar av märket Exped och jag kommer aldrig mer att fjällvandra utan. De har räddat mig från att ramla otaliga gånger. Senast när jag halkade i lera på en myr vid Vinklumpen och lyckades hålla mig upprätt med stavarna. Utan hade jag förmodligen legat och rullat i gyttja.
De hjälper mig uppför där jag verkligen kan hugga i och hålla högre fart med hjälp av dom liksom jag kan bromsa mig nerför och då spara knän och fötter. Vid alla vad och andra svårigheter har jag då två ben extra att balansera på.
Klockan av märket Suunto Ambit är också en god vän. Visserligen blir de sträckor vi går oftast längre än det avstånd som är skyltat. Det beror kanske på att våra GPS mätpunkter kommer så tätt att de flesta krokar på stigarna blir registrerade. Att det sen finns massor med annan information som hastighet, medelhastighet, kaloriförbrukning, höjdmätare osv gör den inte sämre. Jag har bara tömt den en enda gång, i Ammarnäs, men den klarade att lagra nästan allt. Jag tappade bara de första etapperna i Norge. Vet inte om orsaken var att klockan blev full.
I våras hade jag stor beslutsvånda över om jag skulle behålla mitt gamla Thermarest original på 850 gram eller satsa på ett nytt Thermarest Neo Air Xlite large och spara fyra hekto. Jag var osäker på om det skulle klara Miltons klor. Till slut bestämde jag mig för att chansa.
Det blev en lyckträff. Lättare och mindre, även lättare att tömma och rulla ihop men visserligen mer krävande att blåsa upp. Det har hållit luft utan minsta problem och det är varmt som en värmedyna att ligga på. Dessutom tjockare och mjukare än det gamla.
Värmen har dock varit ett problem då liggunderlagets isolerande förmåga ihop med min Badger från Western Mountainering har varit alldeles för varm kombination den här sommaren.
Många nätter har det varit på tok för varmt att ligga i sovsäcken och lite för kallt utanför. Säcken har använts som täcke många gånger. Att jag valde den säcken framför den något tunnare WM Ultralight som Bella har beror på att den är extra bred så att jag kan dra igen blixtlåset över axlarna vilket jag inte kan med standardsäckarna som är för smalt skurna.
Hillebergstältet behöver vi inte kommentera. Det ska självklart klara de påfrestningar en sommartur innebär. Det här mer än 10 år gamla Nallo 3GT innebär inget undantag. På fjället ovanför Aktse blåste det så hårt att jag hade bågarna böjda ner i ansiktet i byarna men det är inga problem för det tältet.
Mina sockor av märket Smartwool är jag inte nöjd med. De har varit jättesköna att gå i. Där har jag inget att anmärka på. Däremot har två av mina tre, inför turen nya par, nötts hål på. Jag var tvungen att köpa nya i Hemavan. Räknar man att varje par gått 20-25 mil så långt är det för kort livslängd på sockor för nästan 300 kr paret.
Både Bella och jag satsade i våras på nya regnjackor från Haglöfs. Vi köpte modellen Tilta då den är sydd i ett nytt material, Active Shell, som ska andas bättre än det vanliga Gore-Tex men ändå hålla tätt.
Jag som svettas mycket under ansträngning tyckte det lät perfekt.
Jackan är lätt och smidig, skön att ha på sig, men om den andas bättre vet vi inte riktigt för när det regnar blir vi blöta i dom bägge två.
För min del kan det ibland vara svårt att avgöra om fukten kommer inifrån eller utifrån men jag blir riktigt blöt i den här jackan. Bella som inte alls svettas som jag blir också riktigt blöt på framsidan och på armarna. En sak vore väl på ryggen där ryggsäcken hindrar ventilation av svett men det är på framsidan där regnet träffar vi blir blöta.
Det är inte acceptabelt! När man ska vara ute på fjället i två månader måste man kunna lita på sina regnkläder.
De så kallade resehanddukarna som är så små och smidiga är egentligen ganska odugliga. De suger inte upp överdrivet mycket väta och har man inte möjlighet att torka den ordentligt luktar den skunk nästa gång du tar i den.
Annars kan vi inte säga att något i vår utrustning varit totalt onödigt. Jag har visserligen inte använt min förstärkningsjacka en enda gång och mina långärmade tröjor har oftast använts när de andra tvättats eller som kvällsvärmare. Det hade ändå inte varit värt risken att lämna någon av dom hemma. Det säger mer om att vädret trots allt varit ganska hyfsat.
Karesuando
Sitter i Karesuando och väntar på att bussen mot Kilpisjärvi ska gå. Vi har ett par timmar kvar tills dess. Vädret är för närvarande helt perfekt för vandring. Växlande molnighet, skapligt med vind och lagom varmt. Ska bli skönt att komma iväg nu efter allt resande men framförallt en massa väntande. Under den första etappen, ca 18 mil, ner till Abisko kommer vi till större delen gå på norsk sida och vi har ingen aning om när och var vi kan ha mottagning så räkna inte med alltför täta uppdateringar närmaste veckan.
Vi trycker in vår första positionsangivelse på spoten någon gång i kväll när vi når startpunkten vid treriksröset.
Avresedag
I dag åker vi! Om ett par timmar sitter vi på tåget mot Kiruna dit vi kommer vid 10-tiden i morgon förmiddag. Sen har vi 9 timmar där i väntan på bussen till Karesuando dit vi kommer vid 21.30 tiden på söndag. Första finska buss mot Kilpisjärvi går kl 14 på måndag och vi hoppas den är synkad med sista båtturen över sjön mot treriksröset.
Går allt som det ska beräknas vi vara framme vid röset runt kl 18 på måndag kväll. Bättre ha den här lite struliga resan på vägen upp än när man vill hem efter att ha kommit i mål. Det är betydligt smidigare att ta sig hem från Grövelsjön. Det var en av anledningarna att börja gå norrifrån mot söder. Den andra var att få solen i ansiktet och vinden in ryggen :)
Enligt väderprognoserna kan vi vänta oss regn och kyla de första två dagarna, 4-8 grader, men från torsdag ska det bli bättre. läste just i Aftonbladet om prognosen med finväder resten av sommaren och ända in i höst. Undrar om den gäller fjällkedjan också.
Senaste dagarna har varit både stressiga och lite struliga. Kräver en del även hemmavid när man ska vara borta så länge.
Dessutom har vi klantat oss och låtit vår mycket badglada hund simma alldeles för mycket i värmen. Som ett brev på posten (kanske borde förklara det gamla uttrycket för yngre läsare) kommer då naturligtvis våtexem på en Golden Retriever. Veterinärbesök i torsdags med rakning och recept på smörja samt tratt anbefalld. Han är inte världens snyggaste Golden-kille lägre!
Vi jobbar stenhårt för att klådan ska ge med sig. Vi kan inte ha tratt på honom när vi börjar gå.
Det är vårt absolut största bekymmer just nu.
Annars blev bägge våra ryggsäckar ytterligare ett par kilo tyngre på slutet utan att vi egentligen begriper varför. Några småsaker hit och något annat dit så är det plöstligt ett kilo. Nåväl, de 22 respektive 17 vi landade på ska bantas något knappt kilo innan vi börjar gå.
Vi får väl smörja oss med salvor och myggmedel för att därefter förbruka extra mycket tvål vid tvättning så minskar vikten. Skulle tro att det kommer att skickas hem ett paket från Abisko med sånt vi upptäckt oss inte behöva.
Nu en sista dusch hemma och sen lunch, även om Bella har sån resfeber så hon inte kommer kunna äta påstår hon.
Och nu bara en vecka kvar....
Sex dagar kvar till avresa. Vi har testpackat våra ryggor idag. Min vägde 15,5 kg med i stort sett all utrustning. Lite mer än min packlista visat men anledningen gick att hitta i de små "bra att ha" saker som oftast glider ner på slutet.
Bara kartorna till första etappen vägde 300 gram vilket inte fanns med på listan. Jag gick igenom allt en gång till, minskade antalet tältspik och några andra småsaker lyftes ur. Försökte smussla bort deon, den väger ändå 80 gram, men då protesterade Bella högljutt.
Nåväl, med maten landade jag precis över 20 kg strecket vilket var mitt mål att komma under. Trycker vi i oss paketet med Digestivekex på tågresan upp, det var ändå bara ren lyx, är målet nått eftersom det vägde 400 gram. Bella kom med förslaget om en burk Nutella till kexen på tågresan för att energiladda rejält. När det gäller den typen av förslag har jag aldrig varit svårövertalad.
Det var värre när vi packade Bellas ryggsäck. Den vägde 12,3 kg utan mat vilket var 2 kg mer än utrustningslistan visat. Jag letade reda på orsaken. Kameraväskan blev 200 gram tyngre med extra batteri och kabel som inte legat i vid tidigare invägning.
Framförallt var det hennes "beauty box" som var mycket tyngre än den vikt jag uppskattat vid planeringen. Där plussades det på mer än ett halvkilo. En gasbehållare till köket extra och en nyinköpt lyxpryl stod för resten av extravikten.
Lyxprylen är en myggjagare som påstås ska hålla myggfritt på 20 kvadrat. Fan trot men det är värt att testa. Vi har laddning med till den så att vi kan äta våra måltider myggfritt utanför tältet varje dag den första månaden om den visar sig fungera. Oavsett vilket lovar jag publicera varumärket när jag vet om det är tillbedjan eller raseri som gäller.
Bella tyckte inte alls det var något problem med de två extra kilona. En inställning som ger en mer seriös lättviktspackare som jag kalla kårar längs ryggraden.
Vi provade aldrig hennes ryggsäck med maten i men den lär landa på strax över 16 kg. Något kg för mycket men ändå helt OK kan jag tycka.
Miltons packväskor väger 6,5 kg med mat för både resdagar och den första etappen ner till Abisko. Det kan han var helt nöjd med. Får se om jag smyger över lite av min packning till hans vartefter hundmaten går åt. Han har ändå energi att springa någon mil extra än vad vi går per dag. Om inte annat hjälper det kanske att få honom på andra tankar när hans tänkta lekkamrater renarna finns i närheten.
En vecka kvar att jobba i värmen. Såg just på vädret att det var 5 plus och regn att vänta i morgon norr om Torne Träsk där vi börjar. Bara att hoppas att det även ingår frostnätter så insekterna kastar in handduken i förtid.
Bara två veckor kvar nu.....
Tiden går så fort nu på slutet. Det mesta av förberedelserna är klara men det finns några småsaker som fortfarande måste fixas. Depålådorna står klara och den första ska vi själva skicka iväg innan avresa men de övriga ska min syster få tydliga instruktioner om hur hon ska ombesörja att de hamnar på rätt ställe i rätt tid.
Vi har också fått vår SPOT-sändare och aktiverat den. När vi börjar gå kan ni då följa var vi är genom att klicka på länken VÅR POSITION ute i högerkanten.
Om två veckor vid den här tiden sitter vi på tåget norröver någonstans i Gävletrakten.
Avresa sker alltså lördag 13/7 med nattåget mot Kiruna. Dagen därpå tar vi buss till Karesuando. Där blir det ytterligare en övernattning då de svenska och finska busstidtabellerna inte är synkade med varandra. På måndagen tar vi bussen på den finska sidan upp till Kilpisjärvi för att där ta båten över sjön och gå de sista tre kilometerna fram till treriksröset. Förhoppningsvis kommer vi dit så pass tidigt på eftermiddagen att vi hinner börja gå några timmar söderut innan det blir lägerdags.
Med träningen har det blivit lite sisådär den här sista månaden. Så mycket annat har kommit emellan. Vi säger till varandra att vi får ta det lugnt den första etappen, de 17-18 milen ner till Abisko, och ta den som träning. Med ett uns av självkännedom inser jag att det inte bara är Milton som behöver ha koppel på sig då.
Isabelle har nu på slutet, med ett visst mått av ångest, börjat inse att hon i två månaders tid ska dela tält med sin lätt snarkande (sällsynt) far och en oftast blöt hund som med förkärlek placerar sig på hennes liggunderlag då jag är för stor för att lämna någon yta åt honom. Till råga på allt kräver hon att det, för hennes överlevnads skull, måste ingå en deo i min packning. Den vikten hade jag inte räknat med.
Även jag har i ärlighetens namn börjat fundera över vad det är vi ger oss in på. Två månader på vandrande fot, oavsett vilket ruggväder det är och hur mycket mygg och knott som än attackerar oss, med 55-60 nätter i sträck i tält på liggunderlag och utan en riktig kudde.
Det kommer att bli kanon och riktigt härligt att få vara ute så länge. TV-soffan finns kvar och mår nog bara gott av att få vila den här tiden. Kanske till och med den nedsuttna platsen, a la Homer Simpson, kan utplånas.
Vi kommer säkert att må riktigt gott när vi kommer in i det och för egen del tänker jag mig att det här ska bli min egen variant av Biggest Loser. Kanske kan bli en kokbok också med recept på mat som tillsammans med 25 km fjällpromenad per dag garanterat leder till viktnedgång
Utrustningslistor mer eller mindre färdiga.......
Här kommer ett inlägg med något vi ägnat mycket tankemöda och även, i ärlighetens namn, en och annan slant åt under vinter och vår. Våra respektive utrustningslistor !!!!
Alla andra utrustningsnördar ute i landet förstår säkert hur många timmar, framförallt jag som är avsevärt mer galen i det fallet, som ägnats åt sökande på nätet efter nya lättare prylar där även pålitlighet och viss bekvämlighet ska vägas in tillsammans med kostnad och var i världen den går att köpas till bästa pris.
Till min glädje ska sägas att även på detta område har jag lyckats idoktrinera Bella så numer besöker vi samma typ av affärer när vi är ute och shoppar.
Jag själv har väl försökt gå "all-in" i så stor utsträckning som möjligt när det gäller att byta ut tidigare, fortfarande fullt fungerande, utrustning mot lättare alternativ. Bella har valt en något försiktigare väg men ändå behövt köpa en hel del nytt.
Det finns säkert många som inte delar vår uppfattning och som skulle gjort andra val. Vi själva har inte heller alltid varit överens. Exempelvis har jag valt att satsa på ett Neo Air Xlite liggunderlag som väger hälften av mitt gamla Thermarest och även har ett bättre isoleringsvärde. Jag sparar alltså runt 350-400 gram där vilket Bella anser vara väl vågat med tanke på 35 kg glad och lekfull hund som med förkärlek trängs med oss på våra madrasser. Lite småelakt säger hon att medkänslan inte kommer vara överdrivet stor när jag ligger hårt på mitt punkterade underlag.
Jag har däremot valt att behålla mitt gamla gasol-Trangia trots att det går att hitta avsevärt mycket lättare varianter. Där har pålitlighet och trygghet fått avgöra då mina erfarenheter av andra kök inte är helt positiva.
Funderade både läge och väl på att införskaffa ett Hilleberg Anjan för att minska vikten med ytterligare nästan ett kilo men där fick bekvämlighet i vårt Nallo 3GT och en väl tilltagen, enligt Bella oförsvarbar, utgift mig att bromsa in och komma till sans.
Nåväl, nu stannar Bellas ryggsäcksvikt på strax över 10,5 kg och min på något under 15 kg utan maten. Tycker att vi bägge två ska vara rejält nöjda med den vikten. framförallt jag som har både tält och kök i min säck samt alla kläder i så många X det går att få dom för att rymma min något omfångsrika lekamen.
Förberedelserna fortlöper.....
Bara 15 veckor kvar till startskottet nu! Tiden går fort och det är så mycket som ska fixas. Vi har 60 st. dubbelportioner torkade och vakuumförpackade i frysen men behöver nästan lika många till. Torken går dygnet runt och det gäller att planera logistiken för att utnyttja så många som möjligt av de nio plåtarna med olika matvaror som ska torkas vid samma gradtal.
Vi har nog ingredienser klara till 15-20 påsar till som jag hoppas Isabelle ska fördela och vacca nu när hon får en ledig dag efter jobb i påskhelgen. Av någon anledning är jag förbjuden delta i den delen av processen. Kan ha någonting att göra med att förra årets matpåsar blev väldigt omfångsrika och att vissa, enligt mig goda, tillbehör fanns med i de flesta maträtterna då.
De resterande ca 30 matpåsarna ska vi leta nya, smakrika och spännande recept till har vi tänkt. Jag ska försöka släppa min fixering vid att de ska innehålla mycket "kött" för att tillfredsställa mitt matbegär.
Efter ett antal inköp är nu snart min egen utrustningslista mer eller mindre komplett. Isabelle har en del shopping kvar att lösa.
Jag är riktigt nöjd med den reducering av min ryggsäcks vikt jag lyckats med. Är nu nere på ca 14 kg för all utrustning, inklusive tält och kök som jag förmodligen lär få släpa på. Inte illa för en som drar XXL i vartenda klädesplagg och dessutom har en extra bred sovsäck (WM Badger) för att kunna stänga dragkedjan över axlarna :) Kvar är då maten men kan jag klara mig på runt 18-19 kg är det strålande. Isabelle kommer förmodligen att landa på 14-15 kg med mat vilket också är mycket bra.
En viss skillnad mot de 26 kg jag inledde Kungsleden med förra sommaren. Så snart våra utrustningslistor är kompletta ska vi lägga ut dem för de som har samma nördintresse som vi att begrunda.
Träningen, det vi förmodligen behöver ägna mest tid åt, har det varit sämre med. Nu är vi igång för fullt men har en hel del att ta ikapp utan att för den skull köra för hårt.
Göran Kropp hade säkerligen tyckt att rådande förhållanden i skogen med antingen isgata eller hård skare som bara precis på slutet ger efter på varenda stig eller skogsväg vore att betrakta som bästa tänkbara mentala och fysiska förberedelse. Vi har dock svårt att se den kvarhängande vintern med så positiva ögon även om solen har lyst på oss helt underbart mycket. Så här dags hade vi räknat med att ha klarat av en hel del längre skogspromenader med packning. I stället har det blivit till att traska runt i staden, pass på cross-trainer och för min del åtskilligt med simning.
Efter att en längre tid ha jagat gram för gram på min packning kan jag inte längre smita ifrån att det finns andra ställen jag kan plocka kilon på. Genom bra träning i kombination med bättre kost den tid som är kvar ska det nog gå att plocka en del där med. Isabelle har inte det bekymret utan kan fokusera på benstyrka och kondition för hela slanten.
Herrmiddag!
I lördags hade jag ett gäng vänner över på herrmiddag. Då några av dom är seriöst intresserade av mina galna planer, andra mer ifrågasättande av mental status, tänkte jag låta dom smaka på en normal trerätters. Ett och annat besviket stön hördes från någon av de mer hungriga gästerna när förrätten bestående av en bit Wasa sportknäcke med tubost dukades fram tillsammans med lätt smaksatt vatten i plastflaska.
Huvudrätten bestod av lövbiff med skivad potatis och grönsaker avnjutet i matkåsor med hjälp av spork. Smak och konsistens fick godkänt under det att kåsorna tömdes.
Desserten var faktiskt en skapelse som hållit måttet även på en mer normal bjudning. Hemmagjord energikaka på en bädd av torkad mango med torkade äpplen och physalis som garnering. En höjdare för den sötsakssugne!
Av rädsla att bli belagd med en "Fatwa" från min mest hugrige väns sida kände jag mig tvingad att därefter börja om med en mer förväntad bjudning och viss hungerspänning runt bordet gav vika för en mer avslappnad atmosfär. Kan lova att upplägget borgade för många skratt men även diskussioner runt det kommande äventyret.
