Tiden går så fort nu på slutet. Det mesta av förberedelserna är klara men det finns några småsaker som fortfarande måste fixas. Depålådorna står klara och den första ska vi själva skicka iväg innan avresa men de övriga ska min syster få tydliga instruktioner om hur hon ska ombesörja att de hamnar på rätt ställe i rätt tid.

 

Vi har också fått vår SPOT-sändare och aktiverat den. När vi börjar gå kan ni då följa var vi är genom att klicka på länken VÅR POSITION ute i högerkanten.

 

Om två veckor vid den här tiden sitter vi på tåget norröver någonstans i Gävletrakten.

Avresa sker alltså lördag 13/7 med nattåget mot Kiruna. Dagen därpå tar vi buss till Karesuando. Där blir det ytterligare en övernattning då de svenska och finska busstidtabellerna inte är synkade med varandra. På måndagen tar vi bussen på den finska sidan upp till Kilpisjärvi för att där ta båten över sjön och gå de sista tre kilometerna fram till treriksröset. Förhoppningsvis kommer vi dit så pass tidigt på eftermiddagen att vi hinner börja gå några timmar söderut innan det blir lägerdags.

 

Med träningen har det blivit lite sisådär den här sista månaden. Så mycket annat har kommit emellan. Vi säger till varandra att vi får ta det lugnt den första etappen, de 17-18 milen ner till Abisko, och ta den som träning. Med ett uns av självkännedom inser jag att det inte bara är Milton som behöver ha koppel på sig då.

 

Isabelle har nu på slutet, med ett visst mått av ångest, börjat inse att hon i två månaders tid ska dela tält med sin lätt snarkande (sällsynt) far och en oftast blöt hund som med förkärlek placerar sig på hennes liggunderlag då jag är för stor för att lämna någon yta åt honom. Till råga på allt kräver hon att det, för hennes överlevnads skull, måste ingå en deo i min packning. Den vikten hade jag inte räknat med.

 

Även jag har i ärlighetens namn börjat fundera över vad det är vi ger oss in på. Två månader på vandrande fot, oavsett vilket ruggväder det är och hur mycket mygg och knott som än attackerar oss, med 55-60 nätter i sträck i tält på liggunderlag och utan en riktig kudde.

 

Det kommer att bli kanon och riktigt härligt att få vara ute så länge. TV-soffan finns kvar och mår nog bara gott av att få vila den här tiden. Kanske till och med den nedsuttna platsen, a la Homer Simpson, kan utplånas.

 

Vi kommer säkert att må riktigt gott när vi kommer in i det och för egen del tänker jag mig att det här ska bli min egen variant av Biggest Loser. Kanske kan bli en kokbok också med recept på mat som tillsammans med 25 km fjällpromenad per dag garanterat leder till viktnedgång