Gäddede - Järpen 208 km

Om jag vid förra sammanfattningen beklagade mig över bristande motivation och känsla av transportsträcka kan ni glömma den saken. Det här har varit vår transportsträcka!
Säkert 80% har varit väg, varav alldeles för mycket asfalt.

Att det blev så berodde på de problem vi drogs med i Gäddede som gjorde att vi la om våra planer och gick absolut rakaste väg mot Jämtlandsfjällen. Å andra sidan, hade vi inte lyckats styra om vårt bussgodspaket till Rötviken hade vi fått stora problem inför fortsättningen. Vi hade inte haft tid att vänta 4 dagar till i Gäddede.

Nåväl, det finns även positiva upplevelser att lägga på minnet. 
Det häftiga Hällingsåfallet i sin djupa kanjon var riktigt imponerande. 
Stigen över Hotagsfjällen förbi Lobbersjön med en härlig övernattning vid Tvärån. Det var en så lugn, skön kväll följd av en ljummen natt och en lika härlig morgon med en kungsörn seglandes över oss vi frukosten.
Den vackra campingen i Rötviken med sina trevliga ägare som bjöd på pilsner när sjön låg spegelblank i kvällssolen.
Och förstås även den privatägda kalfjällshöjden Önrun med sin lyxkåk i ett fantastiskt läge med utsikt åt alla håll på toppen där vi gick genom hela skalan från kalfjäll till kohagar under en förmiddag.

Den dominerande känslan har ändå varit att så snabbt som möjligt ta oss ner till Järpen för att ladda om inför sista delen av vårt äventyr. Vi har hela tiden strävat efter att göra kilometrar i rask takt.

Känslan inför fortsättningen är inte odelat positiv. Min hälsena blir inte bättre så det gör ont att gå, hela tiden. Väderutsikterna spår kyla och snö på fjället och rikligt med regn på lägre höjd. Vi hade hoppats på några riktigt fina septemberdagar och vi har inte gett upp det hoppet än. Som man brukar säga, de har haft fel förr.
Kan vi ska vi försöka nå Grövelsjön på 7 dagar vilket blir riktigt tufft. Anledningen är att då kommer vi dit nästa lördag kväll och kan bli hämtade av min syster plus att lillasyster Julia då kan följa med upp och vi saknar henne så mycket bägge två. Bara att hoppas hälsenan vill vara med på lite längre etapper!

Vi vill till Grövelsjön och hem nu!

Den godaste rom Beppe smakat. En 23 årig från Nicaragua! 

 

Mörsil - Järpen 12 km

Mycket tidig morgon som sagt!
Vi rev tältet och började gå så fort vi såg vad vi höll på med. När morgontrafiken började öka var vi redan långt mer än halvvägs.
Några korta raster annars så var det bara att gå på tills vi kom fram.
På det här sättet får vi nästan två hela vilodagar och det känns som om det behövs.

Framme i Järpen blev vi inkvarterade hos en kompis till en arbetskamrat jag har. Vilken skön snubbe! Finns nog ingenting han inte håller på med. Samtidigt! Vi avbröt honom i en privatlektion i spanska inför en resa till Nicaragua i vinter.
Ivriga som vi var tog vi tillfället i akt att besöka Lundhags Fabriksbutik. Mycket fina grejor men priserna var inte alls attraktiva.

 

När spanska lektionen var över och vi bekantat oss med varandra plockade vår värd fram älg-entrecote och björn-rostbiff för grillning till kvällen.
Det blev en mycket trevlig kväll med massor av intressanta samtalsämnen.

Det är så härligt när man träffar människor som vägrar inrätta sig och springa i ekorrhjulet likt oss andra. När han inte sportade, var ute på fjället saftade och syltade han det han odlat eller plockat så snickrade han på huset.

På lördagsmorgonen drog Dan till Stockholm för att titta på "Vm i döds" där man tävlar i att "hoppa räka" från något hopptorn som hans extremskidåkningsvänner arrangerade.
Vi blev kvar i hans hus under vår vilodag med tillgång till hans bil för att ta en sväng in till den riktigt stora civilisationen i Åre.
Vilken gästfrihet! Bara hoppas vi får möjlighet att återgälda den vid något tillfälle.

 

Kaxås - Mörsil 28 km

Vi hade en plan!
Gå upp tidigt, komma iväg tidigt och nå till Mörsil tidigt. Allt föll på plats enligt plan.
Vi kom iväg från Kaxås redan vid sju på morgonen. Gick med bra tempo trots att det sakta men säkert gick uppför i nio km. Förbi Kougsta där det planade ut och vi fick lite nerför en stund.

Vi passerade en vacker badplats men struntade i att stanna för lunch vilket visade sig vara ett lyckodrag.
Ett par km senare kom vi till en affär vilket vi inte hade en aning om. Vi är så urbota trötta på vår torkade mat den här etappen har vi passat på att handla i varenda affär vi passerat under öppettid.

Ett ung par hade övertagit affären från den gemensamma samfälligheten i juli och hoppades kunna driva den som bisyssla.
Lunch på korv, bröd, cola och choklad. Mat man vandrar långt på!

Vidare till Mörsil med en riktigt lång och tuff uppförsbacke fram till den lilla byn Semlan där vägen planat ut och sen var vi strax framme.

Vår plan var att komma tidigt till Mörsil, vila och sen gå längs E14 till Järpen antingen sent i kväll eller riktigt tidigt i morgon bitti för att slippa den värsta trafiken.

Nu har vi slagit upp tältet och satsar på fortsättning en riktigt tidig morgon.

Vi har lite kul åt att på vår vandring genom hela den svenska fjällkedjan tältar vi nu 300 m från en europaväg och en fullt utrustad OK-mack där vi tänker äta vår middag innan vi drar oss tillbaka för några timmars vila.

Önrun - Kaxås 35 km

Vaknar till ganska hård vind och lätt duggregn. vinden lugnade sig och regnet blev det inte mycket av som tur var. Framåt eftermiddagen blev det mer uppsprucket och riktigt skönt gåväder. 

Från Önrun skulle vi ta den fäbodstig Johanna beskrivit i sin blogg ner mot Finnsäter. Precis som hon tyckte även vi att den var betydligt bättre än vi kunnat vänta oss. När man väl kom på fyrhjulingsspåret från Önbodarna var det bara att kuta på ner till Finnsäter och ut på grusvägen ner mot Rönnöfors. Man kan faktiskt säga att det var mer eller mindre nerför ända dit från fjället vi började på.

Här hade hösten redan kommit långt. 

Sen lunch vid bron över Rönnöfors för att sen fortsätta vägen in mot Kaxås. Nu var det inte nerför längre men inte heller särskilt kuperat.

Det mest spännande vi kan säga om den här dagen var väl att vi på morgonen lämnade ett mindre kalfjäll för att jobba oss ner över fjällmyr, genom fjällbjörkskog för att sen komma ut i fårhagar som längre ner övergick i kohagar och ett odlingslandskap som lika gärna kunde legat längre söderut.

Vi går alldeles för långa dagsetapper just nu, planen är att gå till Mörsil i morgon, framförallt med tanke på min inflammerade hälsena men önskan att nå fram till den avslutande fjälletappen är stark.

Efter att vi med allt strul runt vårt bussgodspaket och kroppsliga problem la om vår planerade rutt till den rakast möjliga söderut har det här tyvärr verkligen fått karaktären av ren transportsträcka.

Fixar vi de tre milen till Mörsil i morgon får vi en kort väg över till Järpen där vi tänker ta vår vilodag och hämta vårt sista depåpaket, ännu en gång inhysta hos bekantas bekanta. Det är bra att ha vänner med släkt över hela norra Sverige.

Rötviken - Önrun 34 km

Idag har vi passerat 100 mil på vår långa marsch genom Sveriges fjällkedja.

Vi hade bestämt att vi skulle ta igen gårdagens förlorade km om vi pallade.
Därför blev det en tidig morgon efter en något orolig natt då norska fågeljägare invaderade campingen sent på natten under buller och bång samt var upp ännu tidigare än oss och rastade hundar.

Iväg milen ner mot Häggsjövik och raskt in på vägen mot Bakvattnet. Härligt väder med sol och lagom vind för att det inte skulle bli för varmt.
Visserligen bitvis rätt kuperad terräng men det går ändå betydligt fortare att gå väg, framförallt nu sen Bella fått sina gymnastikskor på fötterna.
Då är det bara min hälsena som sinkar oss och idag har den faktiskt gått skapligt. Med hjälp av Ipren, Diklofenak och liniment förstås men ändå.

Lunch i vindskyddet en bit in på vägen mot Bakvattnet som skydd för solen och sen vidare. Inte mycket att säga egentligen mer än oändligt travande längs väg genom skog.

Byn Bakvattnet låg vacker ovanför sjön och en man vi pratade med var oerhört positiv till framtiden för området. Han menade att turismen skulle växa och odlingsmark åter skulle öppnas. Gärna med hjälp av skattebefrielse för området under tio år men även utan den dopingen.

Vi hade en tanke om att försöka ta oss upp för det lilla fjället Önrun som avslutning på dagen för att få nedförsbacke en stor del av morgondagen.
Det blev ett tufft pass att ta oss upp förbi ett par små stugbyar på sluttningen och när vi hittade vatten strax nedanför toppen med en härligt jämn plats och fin utsikt i solen stannade vi mycket nöjda med vad vi uppnått.

Vi träffade på en äldre, ganska bitter, kvinna som berättade att det var en privatperson som köpt hela fjället av kommunen. Därav lyxfastigheten på toppen där det tidigare funnits en våffelstuga för allmänheten. Nu var det bom över sista vägbiten och privatskyltar uppsatta.

Vilken utsikt den personen köpt sig, helt avskiljt från annan bebyggelse!

Valsjöbyn - Rötviken 15 km

En etapp enbart på asfalt ner till affären i Rötviken dit vårt bussgodspaket skulle anlända framåt kvällen om det inte ännu en gång hamnat på avvägar.

Att knata asfalt är inte roligt men just nu är jämn väg det bästa för min tjatiga hälsena. Det är värre för fötterna som tar stryk.

Vi gick längs sjön Valsjön, Valsjöbyn är omringad av flera stora sjöar, ner mot Hotagen. Passerade en upprustad försvarsanläggning från kriget som nu var museum men pausade bara en stund där. Vidare mot Hotagen och sin fina kyrka. Vid ett stopp i byn fick vi veta att delar av filmen "Varg" med Peter Stormare spelats in där.

Vidare den lilla bit som var kvar fram till Rötviken där vi gick in och handlade mat som vi satte oss vid bord och bänkar på en höjd utanför och lagade till som sen lunch och middag.
Under tiden vi satt där, åt och väntade på bussen med vårt paket, kom vi underfund med att den lilla campingen i viken låg otroligt vackert i solen.

Vi hade egentligen tänkt gå ett par km till och sen tälta men nu gick vi ner till campingen och tittade, ringde telefonnumret som fanns där och helt plötsligt bodde vi i en stuga kommande natt.

 

 

 

 

När ägarna kom för att skriva in oss blev vi sittandes och pratade länge och det bjöds på pilsner. Blev även erbjuden en bit älgfile att grilla men avböjde då så fint kött kräver noggranna förberedelser.

Skönt med en relativt lugn dag men i morgon hoppas vi våra kroppar är redo för lite mer. 

Tvärån - Valsjöbyn 30 km

En härlig lugn morgon men fantastiskt väder. En Kungsörn seglade i luften en bit ifrån oss. Tror det var fjärde gången på vår tur vi observerade örn.
Tältet fick torka upp helt innan vi rev det och drog vidare. Mot Vinklumpen och vägen ner mot Valsjöbyn som var dagens planerade mål.

I början kändes det bra för oss bägge men efter fem km gjorde jag något med foten, vet inte vad, så hälsenan bara knöt sig. Av med kängan en stund och massera. En stund senare klev jag på en sten som vippade i en bäck vi skulle passera. Då trodde jag senan delvis gick av. Så ont gjorde det. 

Nu gick det sakta och vi stannade för lunch något tidigare än tänkt. Efter mycket om och men med svårfunnen stig eller för många stigar att välja på gick vi bara rätt mot den väg vi visste skulle finnas och ramlade ut på den bara ett par hundra meter från där en obefintlig stig enligt kartan skulle komma ut.

Jag tog på mig gymnastikskorna för att se om det skulle gå bättre att gå i dom. Tveksamt! 
Samtidigt började Bella kinka. Dels för att hon fick ont i fötterna av att gå på väg. Dels för att solen stekte oss oavbrutet. Vi vet av tidigare erfarenheter att hon tar stryk av att gå i sol och hetta.

Nu var vi två "halta och lytta" som väldigt sakta linkade vår väg ner mot Valsjöbyn. Den långa, långa grusvägen utan något rinnande vatten i närheten tog så lång tid för oss att gå.

Johanna skriver i sin blogg att hon här fick tacka nej till flera erbjudande om lift. Kan säga att de erbjudandena inte duggar så tätt när det rör sig om två svettiga drägg med ryggsäckar plus en lerig hund. Kanske tur det för idag vet i fan om vi tackat nej.

Framåt kvällen när vi närmade oss målet var vi överens om att vi behövde en dusch och riktig vila. Vi googlade på camping och jag ringde. En grinig gubbe svarade att campingen var fullbelagd av ripjägare i alla stugor och något tält var inte aktuellt. Så var det med den servicen.

Jag fick dock ett annat telefonnummer av honom till en privat uthyrande. Det var i stället en väldigt trevlig karl som hälsade oss välkomna till en stuga på sin tomt.
Till slut framme och efter en pratstund med ett trevligt värdpar blev det en underbar dusch, klädtvätt och middag innan vi stupade i säng.

Som tur är väntar en betydligt kortare dagsetapp i morgon. Vi ska bara ta oss till Rötviken där vårt omdirigerade bussgodspaket förhoppningsvis väntar.

Hällingsåfallet - bron över Tvärån 29 km

"En idiot på resa" började dagen med att låta bli att titta på kartan. Jag hade ju tittat på den igår kväll. Visserligen inte i bästa ljus men ändå.

Därmed missade jag att leden från fallet kom upp på en liten grusväg 50 meter ifrån den vi skulle gå. Glad i hågen traskade jag iväg åt det håll jag skulle gått om jag varit på rätt väg. Där vägen tog slut vände vi och gick tillbaka till rätt väg. Det innebar drygt tre km åt helvete. Precis vad vi behövde som start på en tuff dag.

Väl på rätt spår gick vi upp stigen mot Munsvattnet. I början en jättefin stig med massor av härliga hallonsnår som vi var tvungna att vittja.
Längre upp blev det en sällan använd stig, ibland svår att se, genom granskog och över kortare blötmarker.
Vid Munsvattnet gick vi över till att följa fyrhjulingsspåret upp mot Lobbersjön. Efter att ha lunchat vid ett vattendrag fortsatte vi upp i kraftigare stigningar. Efter 19 km kom vi äntligen upp på kalfjället igen. Vad skönt att få lite utsikt och rymd i stället för den täta skogen när vädret var så fint.

Fortsättning runt Lobbersjön med sina samevisten. Efter det sista vistet försvann stigen och vi gick upp och följde en höjd för att en stund senare träffa på rätt stig igen. Man upphör aldrig att förvånas över hur en till synes kraftig stig plötsligt bara är borta för att åter dyka upp en bit längre fram.

Nu var det härlig terräng att gå i. Vi hade planen att ta oss fram till bron över Tvärån och framåt kvällen var vi där.
Hälsenan hade skött sig hyfsat och det hade ändå gått relativt smärtfritt att gå i kängorna. Skönt!

På en höjd strax efter bron hittade vi ett matsalsgolv att tälta på. Upp med tältet och sen ner till vattnet för att köra helkroppstvagning och byte till torra kläder.
Solen hade drivit rejält med svett och den förväntade nattkylan krävde tvätt och torrt på kroppen. Döm om vår förvåning när natten blev riktigt ljummen med rejäl måne och en vacker stjärnhimmel.

 

Gäddede - Hällingsåfallet 25 km

Efter att de senaste dagarna jagat vår depålåda trodde vi att den skulle komma till Gäddede i kväll och att vi då vare sig vi ville eller ej var tvungna att ta en vilodag extra. Det hade säkert varit bra för min hälsena.

Lådan hade lämnats kvar på en buss i Nyköping av en oansvarig chaufför. När jag ringde letade de reda på den och skickade den till Norrköping för vidare omlastning för transport norrut. Då fick jag informationen att om den bara kom till Östersund i tid skulle den nå Gäddede fredag kväll. I morse fick vi reda på att den ställts av i Gävle för att någon läst fel på den. Därmed skulle den inte komma till Gäddede före måndag. Så länge kunde vi definitivt inte vänta.

Oxtokig fick jag tag på en kille i Östersund som lovade omdirigera lådan till Rötviken så att den ska finnas där på måndag kväll. Pratade även med en skadereglerare som menade att de gav inga som helst tidsgarantier men det var tråkigt att det gått så illa för oss. Jag vårdade mitt språk någorlunda!

Då var det inget annat att göra än att börja gå för att nå Rötviken på måndag.
Snabbt ner på ICA för att shoppa upp oss för det vi behövde för att klara oss tre dagar till i stället för allt det vi har i lådan.
Sen säga adjö och tacka för all support vi fått av Björg och Anita och iväg längs vägen mot Hällingsåfallet. 

Efter några km på asfalt började den 21 km långa och mycket raka vägen längs sjön Hetögeln. Vädret var kanonfint. Äntligen igen! Det var en av anledningarna till att vi ville komma iväg vidare söderut nu när det ska vara fint några dagar.

Jag har sjungit: Det gör ont, det gör ont, det gör ont hela dagen men aldrig på natten. Hälsenan gör verkligen ont men det är inte mycket att göra åt. En vilodag till hade nog inte gjort några underverk heller känns det som.

Bella har haft fullt upp med annat. Björnjakten började igår och de senaste dagarna har alla människor vi mött frågat om vi sett någon björn.
Hon är helnojjig på att vi ska bli björnföda någonstans längs vägen. De sköt tydligen två i trakten igår.

Väl framme vid Hällingsåfallet fick vi lön för mödan. Det var verkligen ett häftigt vattenfall i en mäktig kanjon. Hoppas Bellas bilder gör den rättvisa.
Vi boade faktiskt in oss i ett rastskydd alldeles vid fallet så vi slipper tältet i natt med. Ger oss en snabbare start upp på fjället i morgon.

Då åker kängorna på och blir kanske ett avgörande test för om det här kan fungera eller om det blir buss ner till Östersund och hemresa.

Hällingsåfallet var en häftig naturupplevelse, betydligt vackrare än all väg vi har traskat.

Sammanlagt har vi nu gått 869 km. Psykiskt sett tycker jag den här etappen har varit klart tuffast hittills. 
Efter att ha avverkat de tre stora "högfjällsetapperna" skulle vi nu ge oss ut i helt okända trakter. En del väg men mycket led i skog eller över lågfjäll.

För min del har jag fått jobba hårt med att inte se det här som en enda lång transportsträcka som snabbast möjligt skulle avverkas. Vi har haft ett par riktigt fina dagar som tex vandringen längs Ransaren eller över kalfjället mot Raukasjö. Flera tråkiga sträckor på väg eller obefintliga stigar i snårskog har dock satt sin prägel.

Sen kom den bedrövligt tråkiga avslutningen med tre mil över riktigt tung och blöt myr efter mängder av regn som knäckte min hälsena och gav oss en massa extra strul för att till slut nå Gäddede.
Det i kombination med riktigt tråkväder, regn eller duggregn mest hela tiden och höstens temperaturer redan här, måste vi nog erkänna har sänkt oss bägge två rätt kraftigt inför fortsättningen.

Läste i tidningen att sossarna ska knäcka centern genom att föra bättre politik för landsbygden. Ska de få den här delen av Sverige att överleva får de jobba. Det känns ofta som att vi går genom en nerläggningsbyggd med förfallna, tomma stugor.
Medelåldern måste vara skyhög och krämporna att behandla många på befolkningen. Vilka ska bo här om 20 år när de gamla är borta?
Det finns yngre människor som trots allt vågar satsa på en framtid här och norrmännen bygger friskt men de första är i minoritet och de senare är bara semestergäster.
När jag satt en stund utanför ICA i Gäddede idag dominerade rullatorer och kryckor på äldre människor som slitit ut sig i ett hårt liv fullständigt.

Nu gäller det att här i Gäddede ladda batterierna rejält, försöka läka ut inflammationen, och mentalt stärka upp oss inför fortsättningen. Vi bor kanonbra i en stuga hos Björg Fors som tillsammans med Anita, två bekanta till min syster, tar väl hand om oss.

Hade vi varit tvungna att bryta, tex på grund av de ryggproblem jag har sen tidigare, hade det varit tråkigt men ändå något vi tagit med i beräkningen.

Blir vi nu tvungna att bryta när vi kommit så här långt på grund av en inflammerad hälsena känns det bara riktigt kasst. Och ännu värre för Bella som inte har några liknande fysiska problem.

Nu ska vi äta, vila, sköta om utrustningen och glädjas åt vad vi uppnått. Bland annat kan jag glädjas åt att på min Biggest Looser Fjällen ha fortsatt ner och stämmer vågen här i duschen hos Björg ligger jag nu fantastiska 18 kg minus. Byxor och jacka hänger som säckar på mig.

Den vinsten gäller det att ta vara på när vi kommer hem, oavsett när det blir, så att inte allt slit blir ogjort på den fronten.

Positivt är också en annan sak. Vi funderade länge på när vi skulle känna ett lyft, att vi blivit mycket starkare. Grabbarna i Le Trek sa att de inte fått något direkt lyft men helt plötsligt gick de längre och snabbare utan problem.
Där är vi idag. Vi går fortare och vi går längre. Det är inte så att vi känner oss starkare utan vi blir slitna och har ont emellanåt. Däremot har snitthastigheten ökat och att gå tre mil på en dag känns inte så märkvärdigt längre.
När vi gick den superjobbiga myretappen från Raukasjö på nästan tre mil gjorde vi det ändå på drygt åtta timmar utan att vara tvärslut vid framkomsten.

Här kommer skoterleden ner i rosbusken precis intill huset. Inget konstigt alls.

 

 

Ankarede - Gäddede 37 km

Tidig morgon och skjuts upp till Ankarede. En lång dag med tanke på att vi bestämt oss för att gå ända ner till Gäddede men med tanke på hur våra dagsetapper sett ut på sista tiden och våra, nu inför etappmålet, lätta ryggsäckar var det inte, bortsett från den förbannade hälsenan, alltför skrämmande. Raskt iväg in på den led som följer östra sidan på Stora Blåsjön ner till Tangen. Regnet hade fortsatt och några som kom gående söderifrån igår hade sagt att det var blött så vi gick med kängor första biten.

Hälsenan kändes definitivt inte bra men bara att bita ihop. Diklofenak, liniment och Ipren får vara dagens räddare i nöden. Duggregnet fortsatte med jämna mellanrum. Vi är fruktansvärt less på regnandet nu.

Vi gick ändå på i rask takt och så fort vi kom upp på det hjulspår/skogsväg jag sett på kartan åkte gympadojjorna på. Det gjorde fortfarande ont men kändes ändå betydligt bättre än med kängorna.

Nu var det bara att mala på mot Gäddede. Vi krånglade oss fram på småvägar som ändå blev ett ganska rakt spår och definitivt närmaste vägen mot målet.

Även det lätta dugget upphörde helt och efter lunch tittade till och med solen fram korta stunder.

Så småningom kom vi ut på stora vägen och då var det bara att mala på ända in till vårt boende strax före Gäddede.

Nu hade vi gjort sträckan och nått målet för etapp 4 men för min del kände jag ingen större glädje då hälsenan spökade alldeles för mycket med tanke på fortsättningen.

Jag kan bara hoppas att en total vilodag, kanske även någon dag extra, kan göra det möjligt att fortsätta gå. Då det är mycket väg under nästa etapp ska det funka att gå i gympadojjorna.

Vilken tur att vi efter inledningen på väg från Hemavan kom på att vi borde få skor uppskickade hit och min syster skickade dom express med posten. Framme redan dagen därpå!

Ankarede - Gäddede med buss.

Stor katastrof!
Jag kände direkt på morgonen när jag testade med kängorna på att går jag några mil idag kan jag äventyra resten av vandringen. Hälsenan var för irriterad.

Ändrade planer, nya funderingar! Vi gick upp till övre delen av bilparkeringen där mottagning fanns och ringde runt för att försöka fixa till en lösning.

Att stanna en natt till i Ankarede och sen försöka gå vidare var ett alternativ. Ett annat, och det vi fastnade för, var att ta bussen ner till vårt boende hos bekantas bekanta i Gäddede för att där få tag på våra gympadojjor som skickats med posten dit. Därefter bli uppskjutsade till Ankarede tidigt i morgon för att med lättare skor som inte klämmer åt runt hälsenan på fötterna satsa på att gå den korta sträckan led längs sjön för att sen följa småvägar så långt det går och ta sista biten in på asfaltvägen.

Vi blir på så sätt tvungna att ta hela sträckan på en dag som vi tänkt dela på två men det ska inte vara helt ogörligt då det mestadels är småvägar.

Dagen tillbringades till stor del småpratandes med de härliga systrarna Ann-Christin och Ann-Louise på cafét i Ankarede i väntan på bussen in till Gäddede. Väl på bussen gav chauffören oss en guidad tur då vi var de enda resenärerna.

Ner till Gäddede, inkvartering och förberedelser för en tuff morgondag.

 

 

Under natten njöt vi av att ha tak över huvudet när vi hörde vinden och regnet utanför. Samtidigt ökade ångesten inför morgonen då vi visste hur kartan såg ut. Det skulle bli blött att gå över myrarna.

Vi gick upp tidigt, redan vid halv sju, då vi bestämt att vi skulle försöka komma iväg skapligt. Före åtta gick vi vägen ner mot Raukaselet för att där vika av västerut på leden mot Ankarede.

Det var nu det började. Regnet hade öst ner större delen av natten och leden inleddes med 4 km stigning över blötmyr. Fruktansvärt jobbigt!
Det fortsatte likadant hela dagen egentligen. 

Det här är en skoterled. Punkt! 
Leden går över öppna myrar hela tiden utan att följa de björkbackar som kunnat ge fastare underlag för vandrare.
Om någon ansvarig på länsstyrelsen i Jämtland hävdar att det är en sommarled för vandring ljuger den personen.
Då kunde lika gärna arrangörerna av Vansbrosimmet hävda att deras tävling är en löparfest. Skillnaden är hårfin!
Jag förstår att antalet vandrare inte är så många att det är värt att satsa några kronor på bra sommarleder men då får man markera det som endast vinterleder på kartan.

Efter 15 km tog vi lunch i vindskyddet vid Tjärnbäcken. Vi var redan riktigt trötta efter att ha kämpat oss över alla myrar.
Isabelle var rätt ilsken när hon vred ur sina sockor för första gången på våra 80 mil. Det blev inte bättre när det fortsatte precis likadant efter lunch. Enda skillnaden var att förmiddagens små duggregn nu avlösts av ett ihållande regn.

Nu behövde jag inte längre försöka hitta de mindre blöta vägarna. Bella var redan så blöt hon kunde bli. Vid något tillfälle framförde hon att den ansvarige för ledens dragning borde bara tvungen att klämma ur vattnet ur hennes sockar med bara läpparna.

Efter någon dryg timme övergick regnet i stunder av dugg igen och vi gick de 12 km ner till Ankarede nästan utan paus. Något kort stopp för fotografering av Lejarfallet och något stopp för tankning av energi, annars klafsade vi bara på. 

Väl nere i Ankarede skyndade vi oss in på, det av Gröna Bandare så välkända, cafét och bokade boende i stugan bredvid. Snabb dusch i servicehuset på parkeringen med byte till torra kläder och sen in till fiket där vi bottnade med korv med bröd innan vi åt både deras specialitet Klining, ett särskilt bröd, och våffla med grädde och sylt.

Klining, det speciella och goda brödet.

 

Ann-Christin som jobbar på fiket men som också är massageterapeut var snäll och gav mig en liten påse med liniment till min ena hälsena som tagit oerhört mycket stryk idag då kängornas hälar fastnat i blötan för varje steg och jag har böjt kroppen framåt för att få loss dom.
Jag hoppas den är bättre tills i morgon annars kan det bli tufft.

Vi tog också reda på att min plan att i stället för att ge oss upp på blötmyrarna igen följa Stora Blåsjöns östra sida var fullt genomförbar då en enkel led dragits den vägen för ett par år sen.

Efter att ha läst Johannas blogg, Gröna Bandare som ligger knappa två veckor före oss i spåret, om träskmarkerna som hon gått över i foppatofflor och med det regn som kommit senaste dygnet tänker vi inte ta den väg som först var tänkt.
Hon beskrev sig själv som ett träsktroll på väg mot Gäddede och idag har vi känt oss som två till av samma sort men det ska vi ändra på.

Klimpfjäll - Raukasjö Fjällgård 25 km

Tidig morgon, faktiskt klara att gå redan halv nio vilket är tidigt för Bella. Några km asfalt innan det bar iväg upp mot kalfjället. Äntligen igen!

Väl uppe på kalfjället blåste det riktigt hårt rätt emot oss. Bella hade det nästan tufft att komma framåt och även jag tog ett och annat snedsteg. Det blev lite bättre efter en stund men vädret inbjöd inte direkt till några vederkvickande pausar utan vi gick på.

Efter drygt 12 km var vi framme vid Slipsikstugan där vi tog skydd för lunch. Strax bredvid ligger sjön Sjliptjehke med en helt underbar sandbeach men idag var det ingen trängsel på stranden.

 

Vi gick raskt vidare efter lunch. Vi hade bestämt i förväg att vi inte skulle ta någon mastodontsträcka idag utan stanna vid Raukasjö eller Raukaselet.

Iväg över mer blåsigt kalfjäll. Tyvärr måste jag säga då det här var en riktigt, riktigt fin sträcka att gå. Med mer tid på oss och bättre väder hade jag gärna tältat uppe på fjället med fin utsikt.

Vi har även passerat både Atscho-klumpen och Länsmansknulen som ni ser ovanför Bella på bilden. Vet inte om länsman legat uppe på den och spanat på smugglare mellan Klimpfjäll och Ankarede förr i tiden. Låter kanske föga troligt.

På väg ner mot Raukasjö när vi stannade och fyllde våra magar med härligt mogna hjortron svartnade himlen rejält. Vi visste att busväder var på gång så vi skyndade vidare ner. Mötte en kvinna som visste att det fanns möjlighet till övernattning men att ägarna förmodligen åkt ner till Strömsund.

Nere vid Raukasjö Fjällgård hade vi bestämt att vi ville ha tak över huvudet. Efter någon timme fick vi tag på Tommy, ägaren till Fjällgården, via telefon som genast erbjöd oss att gratis övernatta i en av hans stugor. När jag protesterade sa han bara att vi kunde ju lägga en femtiolapp för strömmen då.

Villa härliga människor det finns!

Vi kan lugnt konstatera att det är rätt gott att sitta i stugvärmen och titta ut på regn, blåst och bara 6 plusgrader. Vi kunde lika gärna kravlat in och ut ur ett surt tält nu om det inte varit för Tommys generositet.

I morgon satsar vi på tidig start för att ta oss de 27 km till Ankarede.

Ransarluspen - Klimpfjäll 27 km

Ösregn hela natten, oro för Milton, ingen bra sömn.
Med Miltons svullna tryne och viftande svans framför sig var det bara att masa sig ut i regnet.
Vi tröck ner allt i säckarna och gick ner till ett vindskydd vid dammen där vi packade ordentligt och fixade frukost.
Tältet vägde säkert ett kg extra så blött som det var.

Iväg längs grusvägen ner mot Fatmomakke. Lagom tills vi började gå upphörde regnet. Milton travade på men så fort vi rastade la han sig ner och blundade så lite tagen var han allt.

Lunch i ett vindskydd nere vid slutet av sjön efter att vägen från Fatmomakke tillkommit. Raskt vidare över åsen ner mot stora vägen.

Den här dagen är inte mycket att skriva om, bara ett ändlöst trampande för att komma fram till Klimpfjäll i rimlig tid.
När vi kom fram till hotellet hade vi tur. Killen som hade jouren dök upp samtidigt så snabbt som ögat befann vi oss i en stuga med kök och dusch. 
Helt underbart!

Därefter har vi tvättat kläder, lagat mat, torkat blöt utrustning mm

 

 

 

 

Milton svullnad har börjat försvinna och han verkar må bra.

Just nu känns lusten att ge sig upp på fjället mot Slipsikstugan inte alltför stor men det blir säkert bättre tills i morgon. Klarar vi Gäddede på 4 dagar så har vi sparat in en dag för senare behov.

Bojtiken - Ransarluspen 32 km

Det senaste dygnet har vårt Gröna Band hängt på en skör tråd men jag återkommer till den cliffhangern längre fram.

 

 

En strålande morgon efter kall natt. 7 km asfalt innan vi kunde svänga ner mot Gielas i ett fyrhjulingsspår. Från Gielas fortsatte vi på en mindre skogsväg ner till ett vattendrag med bro över. Där blev det lunch i solen och mitt under lunchen börjar Bella svära och riva i säcken efter kameran. 

Där vi sitter ser hon under bron en älg gå över vattendraget strax bortom oss. Hon hann med att få någon bild.

Det började blåsa under lunchen, vi visste att sämre väder skulle komma, och resten av dagen var en kapplöpning om vi skulle nå vårt planerade mål innan regnet kom.
Iväg på en vacker väg genom härliga renbeteshagar. Det kändes emellanåt som att vi lika gärna kunnat befinna oss på ett traktorspår genom sörmländska kohagar. Om det varit kor vi såg och inte renar hela tiden vill säga. Större, fetare renar än vi sett någonstans tidigare.

Ner till sjön Ransaren där vi skulle besluta om vårt vägval.
Så länge vi går på fast mark känns mina ljumskar hyfsade, Bella vill inte trampa blötmyr, sämre väder i antågande och en gemensam tanke att det vore inte fel att spara in en dag den här etappen att använda på slutet i Jämtland/Härjedalen när dagarna är kortare var det som avgjorde valet till att gå östra sidan av Ransaren ner mot Klimpfjäll.

Den traktorväg mannen i Bojtiken utlovat var väl inte vad vi fann men likväl ett mycket trevligt fyrhjulingsspår som gav fast mark under fötterna den absoluta majoriteten av de 15 km vi skulle gå längsmed sjön.

Egentligen var det här en riktigt fin vandringsdag där jag som gillar öppna landskap med utsikt fick gå i en vacker gles björkskog med utsikt över den, visserligen reglerade, men ändå ganska vackra sjön. Det var bara på slutet vi hade lite blötmyr som helt och hållet tagit tillbaka till naturen den traktorväg Vattenfall skulle ha anlagt för förmodligen väldigt länge sen.

Det som oroade oss var att vi plötsligt fick se en stor svullnad under höger öga på Milton. Vi hade inte sett något hända honom och när vi kollade honom såg vi inget sår eller stickmärken. Jag lugnade Bella med att det inte skulle finnas huggorm i trakten vilket jag då inte trodde. Vi kom fram till att det måste vara ett getingstick eller att han sprungit in i något.

Vi gick vidare, vad fanns annat att göra, och Milton visade inga tecken på att vara illa däran men lite moloken och trött var han allt. 

Framme till slut vid Ransarluspen slog vi snabbt upp tältet då regnet nu var på gång. När jag gick ner till sjön för att hämta vatten och helkroppstvätt träffade jag en karl som brukade jaga i trakten och som påstod att det var gott om orm i omgivningen. Oroande!

Under tiden jag tvättade mig hölls Milton med att dra och släpa grenar i vattnet och senare slukade han sin kvällsmat lika glupskt som vanligt så vi menade att det var bara att avvakta.
Jag skrev ett sms till min vän, och hundexpert, Karin som nyligen fått sin hund ormbiten. På morgonen läste jag hennes svar om att det skulle ha blivit en allmän svullnad över en stor del av huvudet och inte bara en knöl.
Då hade vi precis fått se Milton titta upp på oss med ett öga och den andra ansiktshalvan uppsvullen.

Vad skulle vi göra? Samtal med jourhavande veterinär i Lycksele som menade på att hade det varit huggormsbett hade det redan varit kört för honom.

Han åt frukost med vanlig aptit, drack vatten och pinkade så allt verkade vara i sin ordning.

Våjhtja - Bojtiken 29 km 

Vi vaknade rätt tidigt efter att ha sovit som stockar. Upp och igång med grötkoket samtidigt som vi packade ihop.
Det såg ut att bli ännu en bra dag vädermässigt och vi hoppades det skulle gå lika bra idag att gå sista delen av vägsträckan innan vi fick ge oss ut på leden igen.
Iväg ner längs sjöarna och sen vika av mot Virisen. Det blev en riktigt tuff mil grusväg med rejäl stigning upp över höjden. Vi tog en snabb lunch vid ett vattendrag mitt på för att sen fortsätta ner mot sjön Virisen och in på leden mot Bojtiken.

Hade vi trampat på i rask takt tidigare på alla mil grusväg så var det slut med den saken nu.
Leden mellan Virisen och Bojtiken är säkert tänkt för skoter eller skidor vintertid. Antalet vandrare är nog lätt räknade. Långa stunder svårt att se stigen och ofta gäller det att trampa över blötmyrar. 
Mina slitna ljumskar och Bellas fötter tog rejält med stryk de 12 km innan leden kom fram till Bojtiken.

Ett annat stort problem den sträckan var att gå förbi alla kantareller vi såg utan att kunna plocka dem. Det lyste gult i varenda björkbacke som varvade med myrarna. Hur mycket svamp som helst och varken smör, salt eller peppar i ryggsäcken. 

Efter middag på gräsmattan vid en samekoja kom vi på kvällen till slut ut och jag letade reda på en man som kunde ge oss tips och råd inför fortsättningen.

De flesta Gröna Bandarna har valt västra sidan av sjön Ransarn, västerut mot Tjockelestugorna (där det förresten var en björnattack på en same i början av sommaren) för att sen gå tillbaka österut mot Klimpfjäll.
Jag hade en idé om att gå på östra sidan av Ransarn ner mot Fatmomakke och därifrån till Klimpfjäll. 
Mannen jag pratade med gav mig rätt i att det var både närmare och troligen mer lättgånget då det på den sidan finns ett traktorspår att följa på en enkel form av väg som Vattenfall dragit för flera år sen.

Kanske ett tråkigare vägval än det andra och från Fatomakke till Klimpfjäll får vi traska på riktig väg igen men jag tror att det just nu är det val vi bör göra.
Vi lämnar det öppet tills vi kommer fram till Ransarn någon gång under morgondagen.

Vi slog upp tältet precis där älven drar gränsen mellan Storuman och Vilhelminas kommuner. Kom på att jag aldrig skickade signal med vår spot igår. Vi var så trötta så ingen av oss tänkte på det. Ikväll blev det av i vart fall.

Hemavan - Våjhtja 36 km

Igår kväll och i morse vid frukost pratade vi om att ta en lugn första dag. Huvudsaken var att komma förbi milen på Blå Vägen till Tärnaby på förmiddagen och sen se hur långt vi hade lust att gå. Det gällde att mala väg hela dagen, det visste vi.

Vi lämnade Fjällstationen och de mycket hjälpsamma och omtänksamma Mojo och Maria där. Ut på stora vägen och trots våra fyllda och nu åter rejält tunga ryggsäckar gled kilometrarna förbi i rask takt. Milen på landsvägen gick på två timmar trots några korta pauser. Vi gick vidare uppför backen på vägen mot Tärnamo och halvvägs dit stannade vi vid en öde stuga och lagade lunch.

Vädret var perfekt för att gå, mulet och runt 15 grader med lite lagom vind. Inte alltför svettigt och det räckte med att dricka måttliga mängder i samband med att vi stoppade i oss av godsakerna vi fyllt på med.

Vår föresats om att inte gå så långt första dagen kom som vanligt på skam. Vartefter kilometrarna trillade på insåg vi att det här skulle bli en riktigt bra dag att inleda etapp 4 med.

Vi fortsatte över dammen i södra änden av sjön och bestämde oss för att hitta en tältplats för nu började vi bli rejält trötta och klockan alltför sen.
Det blev ett par kilometer till innan vi hittade en fin tältplats i närheten av vatten.
Rutinen att snabbt få upp tältet, in med sovutrustningen och samtidigt igång med köket sitter som gjutet nu, även när vi är riktigt trötta.

Kvikkjokk - Hemavan 260 km

Vi har nu gått sammanlagt ca 655 km enligt min Suntoo Ambit.
Det innebär att vi är halvvägs till vårt mål i Grövelsjön och nu kan börja räkna ner istället för upp.

Den senaste etappen har ur vädersynpunkt varit mer normal med växlande väder. Det något bättre vädret med sol och hyfsad värme har ändå dominerat även om både rejäla åskväder och otaliga regnskurar avlöst däremellan.
Den första rejäla frostnatten tog vi uppe på fjället och nog har det lugnat sig med myggen nu. Knotten lever och frodas fortfarande, särskilt i fuktiga områden.

Vi har haft som målsättning att var tredje dag landa på civiliserade platser för att få bo inomhus och även sanera oss själva.
Med facit i hand kanske det inte varit rätt taktik då det stressat oss till en del väl tuffa dagsetapper som slitit hårt på kroppen. Jag är inte helt övertygad om att den vila vi fått på de ställen vi bott i Jäkkvik, Ammarnäs och nu i Hemavan uppväger det slit vi lagt mer för att nå dit.
Vi har bägge två ont på olika ställen som handlar om överbelastning.

Däremot har vi på alla de platser vi sökt oss till blivit mycket väl omhändertagna av härligt positiva och gästvänliga människor. Eller de andra fjällentusiasterna vi träffat och pratat mycket med som den tyske frilansjournalisten i Ammarnäs med 40 år i fjällen bakom sig. Så många ödmjuka och trevliga människor! 
Det är saker som betyder mycket för vårt mentala mående och motivation som kanske är det tuffaste just nu.
Som vi ser det har vi nu gjort de tre stora fjälletapperna på vår väg söderut. Vi har varit borta en månad. Att som 52-årig "gubbe", som min yngsta dotter Julia mer än gärna påminner mig om, krypa in och ur ett surt litet fjälltält en månad till kanske inte lockar så starkt. TV- fåtöljen drar mer nu än tidigare. Den står trots allt kvar och skulle vi välja att åka hem gick det nog inte många dagar innan vi ångrade oss rejält.

Efter en dags vila hoppas vi dock vara redo för nästa etapp som egentligen är totalt okänd för oss. Vi vet inte mer om vad som väntar än vad vi läst i bloggar från andra Gröna Bandare som passerat där. Att det är mer lågfjällsbetonat med mycket myrlandskap har vi förstått. Men också att det finns en hel del vindskydd eller stugor som går att bo i om vädret inte inbjuder till tältning.

Enda stället vi passerar som lämpar sig för service-stopp är kanske Klimpfjäll. Däremot har vi förstått att det finns ställen mitt ute på fjället där man kan köpa sig en våffla eller en macka om de inte stängt för säsongen.

Vi har inte bestämt riktigt vilka vägar vi ska välja utan vi tar det dag för dag. Kan vi undvika blötmyrar och genomsura kängor ska vi försöka göra det. Bella med sina låga kängor i storlek 34 är inte överdrivet förtjust i att vara blöt om de små fötterna. Inte jag heller för den delen men mina kängor överlever betydligt mer blötmark än hennes.

10 dagar av okänd terräng och många möten med härliga människor, kanske även med ytterligare något fjäll-ufo, väntar fram till Gäddede!

 

 

 

Vindskyddet Syterskalet - Hemavan 18 km

Hade hängt mina byxor på tork i vindskyddet igår kväll. Började dagen med att endast iklädd kalsonger och mössa sjungandes den gamla slagdängan "Gyllne Morgon" gå in i vindskyddet för att hämta mina byxor.
Hade hoppats väcka engelsmännen därinne med min vackra sång men de var redan vakna och förberedde sig för att skyndsamt gå till Hemavan och ta flyget till Stockholm och vidare hem.
Jag hoppas jag gav dom ett minne för livet och inte obehandlingsbar PTS med min skönsång.

Efter frukost haltade även vi ner genom Skalet mot Viterskalstugan. Pausade en kort stund där men vi var ivriga att komma fram så vi vandrade raskt vidare.
Efter någon timme var vi ikapp engelsmännen som startat en timme före oss. Vi förstod nu varför de använt lika många dagar till att gå hela Kungsleden som vi gjort från Treriksröset.

 

Framme vid första liften ringde jag till Hemavans Fjällstation där vi igår bokat rum för att höra vilken väg ner som var närmast dit. Motfrågan jag fick var om jag ville ha snabbaste väg ner eller en som sparade knäna något. Jag valde den senare. Det visade sig vara klokt då även den Blå leden var riktigt brant på slutet ner mot Naturum där vi ramlade ut precis vid portalen som avslutar Kungsleden.

Lovar att den vägde 30 kg när jag slet uppför en bit av slalombacken där Fjällstationen ligger.

Direkt ner till ICA, den största affär vi sett sen vi åkte hemifrån, för att shoppa upp oss på en del godsaker. Bella fick sin hett efterlängtade ostkaka tillslut. Men sen åt hon bara en liten bit och tyckte inte alls att det var lika gott som hon drömt om.

Känns förhoppningsvis bättre efter morgondagens välbehövliga vila.

Vi försökte faktiskt titta på tv en stund för första gången på en månad men mottagningen funkade inte. Vi lyckades bara förstå att nyhetsinslaget vi försökte se handlade om en avvikning från vår arbetsplats hemma. Då kom vardagen snabbt över oss och vi stängde av.

 

 

Servetjåkka - Vindskyddet Syterskalet 32 km

"Regn, regn slår emot tältet, jag är i skydd av mörkret" sjunger Plura. Och nog har det regnat alltid.
Det började regna under natten och på morgonen när vi vaknade och satte fart att packa ihop kom det skur på skur. När det bara duggade lätt bestämde vi oss för att riva tältet. Vi hann bara lägga ner det så kom det en rejäl skur så i kväll när vi reste det var det rejält blött.

Vi gick i rask takt milen ner till Tärnasjöstugorna. Ingen större lust till längre raster i regnet. Det blev uppehåll och sol lagom tills vi kom fram.
En kanontrevlig stugvärd bjöd oss direkt in till hundstugan för att även Milton skulle få en chans att torka under lunchen.

Mannen som gör allt med kängorna på...

 

När vi sen passerade de berömda och vackra hängbroarna mellan öarna som man tar sig över södra delen av Tärnasjön på lyste faktiskt solen och kameran användes flitigt.

I stigningen upp mot Syterstugan höll det som väl var uppe för där hade jag dött av värmeslag om jag tvingats ta den backen i regnkläder.

När vi satt uppe vid stugan och vilade med varsin cola inför vårt planerade kvällspass dök plötsligt Dag Lindkvist upp söderifrån. Ytterligare en av de som går Gröna Bandet i sommar.
Han berättade bland annat att han nu var tvungen att trycka i sig fett för att inte tappa mer muskler så att han skulle fixa andra halvan. 50 gr smör om dagen stod på menyn.

Vi valde att lämna leden och gå på höjden för att hon skulle få ännu bättre bilder och tog oss ner mot vindskyddet i öppningen av Skalet från nordöst.

Väl framme slängde jag snabbt upp tältet för att det skulle hinna torka något mens Bella gick in i vindskyddet och satte fart på köket. 
Där inne hade två engelsmän lagat sin avslutningsmiddag sista kvällen efter att strax ha gått hela Kungsleden. Vi pratade en stund men sen fick de sova ifred därinne och vi drog ut i tältet som nu var hyfsat torrt.

Vi hoppas nu på fint väder genom Syterskalet i morgon. Det är en riktigt häftig fjällformation att gå igenom. Sen raskt ner till Hemavan för dusch, bastu och god MAT!

 

Ammarnäs - Servetjåkka 28 km

En skön morgon efter en riktigt god natts sömn. Frukost på vandrarhemmet/värdshuset och samtal med det genomtrevliga och positiva värdparet som jag fick god kontakt med redan förra året.

Så småningom masade vi oss iväg längs vägen mot Tjulträsk. Vi trodde asfalten skulle ta slut där allmän väg slutade men den låg ända fram till sjön. Där tog vi en tidig lunch i ett vindskydd under dagens enda rejäla regnskur. 
Vi ville vara starka när vi gav oss in i djungeln och inte behöva stanna innan vi var ute igen på andra sidan.
Skrämda av andras berättelser hade vi respekt för den kommande milen men den blev ändå inte så farlig som vi trott.
Vädret med lite lagom vind och inte alltför varmt gjorde väl sitt till för att minska ohyran. Dessutom hade tydligen ryktet om ett riktigt kantarellår i Tjulträskskogen gjort att många gått längs leden som bitvis var riktigt nertrampad. Parkeringen vid slutet av vägen var full av bilar när vi passerade.

Visst, vissa stycken var markvegetationen mer än två meter hög och det var inte ofta man såg särskilt långt men gräset var torrt och stigen tydlig.

Vi hade pratat om att ta så kort dagsetapp som möjligt och stanna när det gick att tälta. Vi hade fått ett tips om en fin plats men den låg en bra bit efter Servestugorna och på andra sidan en rejäl höjd så det var för långt.

Framåt kvällen får dock Bella ofta upp ångan ordentligt hur seg hon än varit tidigare på dagen. Likadant i kväll och när vi strax efter Servestugan såg en fin plats tyckte hon den låg för nära stugan och ville fortsätta till den plats vi blivit tipsade om.
Sagt och gjort, vi gick vidare men hon hade nog inte insett vilken höjd vi var tvungna att ta oss över för att nå dit.
Jag skojade med henne om att vi skulle gå ytterligare några km så kunde vi utan problem ta även sträckan till Hemavan på tre dagar.

Så fort vi kom fram till den tipsade platsen, som faktiskt inte var särskilt märkvärdig, slog vi upp tältet och gjorde kväll. Vi åt även en av våra få köpta frystorkade maträtter. En påse från Blå Band med Curry-Kyckling som om man bortsåg från konsistensen var riktigt god i smaken.

Laddievardduo - Ammarnäs 31 km

Ja nog blev det en kall natt alltid. Min klocka visade på tre grader inne i tältet vid halv fyra på morgonen. Hela yttertältet var frostbelagt och det var rejält med kondens inne hos oss.

Vi låg kvar lite för länge och kom som vanligt inte iväg före nio. Kall natt övergick i underbar morgon och det vackra vädret höll i sig hela dagen. Vi har egentligen haft en riktigt bra dag då leden från Adolfström till Ammarnäs är bland det absolut bästa vi gått på vår färd söderut samtidigt som det är väldigt vackra omgivningar. Jag gillar verkligen den här delen av Kungsleden.

Det som inte varit bra är att Bella är riktigt sliten för närvarande och får jobba hårt för varje kilometer utan att se det vackra runt om oss.
Vår plan var att ta oss till Ammarnäs, helst innan affären stängde kl 18, för att där ta in på vandrarhemmet för dusch och rejäl mat.
Den sista milen ner går man på väg och då gick det inte fort kan jag lova. Ont i fötter och en höft drog ner tempot rejält. Vi hann till affären med 20 minuter till stängning. Gjorde våra planerade inköp plus lite till men glömde bort att kolla efter Bellas senaste matfantasi, ostkaka. Vi får gå förbi affären i morgon på vår väg vidare mot Tjulträsk, där någon mils djungeletapp väntar i morgon.
I kväll har vi tryckt i oss en underbar hamburgertallrik med mandelklyftpotatis efter dusch och bastu så nu är livsandarna på topp igen. 
Vid middagen hade vi sällskap av vår stuggranne. En tysk frilansjournalist från Stuttgart-området som vistats så mycket i den skandinaviska fjällvärlden att han pratade fullt godkänd svensk-norska.
Han hade gett sig själv en fem veckor lång fjällsemester i 60-års present och det var den han inledde i Ammarnäs.
När vi pratade förstod vi att han nog varit precis överallt i fjällen de senaste 40 åren. Mycket intressant och spännande person.

 

Vi hoppas bara att Bellas svacka är övergående så att hon snart är på hugget igen. Vi funderar på att ta lite kortare dagsetapper ner till Hemavan för att få tillbaka henne på banan. Samtidigt vet vi att i morgon måste vi ta oss en bit förbi Tjulträsk och dess djungel för att ens tänka tanken att sätta upp tältet.

Adolfström - Laddievardduo 33 km

Vi gick upp vid 7 men Bella vill inte bli stressad på morgonen så klockan blev nästan 9 innan vi kom iväg.
Vi matade på duktigt på leden runt sjön med målet Bäverholmen som vi nådde strax före kl 11. Vilken underbar oas mitt ute i fjällvärlden!!!
Du kommer plötsligt ut på en stor gräsmatta, fin som en fotbollsplan, med ett värdshus mitt på och strandbankarna ner mot det slingrande vattnet strax bakom. Ett antal bord med stolar väntade oss i den sköna förmiddagssolen.

Besvikelsen var stor att de inte öppnade före tolv. Tillägget att på andra tider var det bara att knacka på i boningshuset räddade oss.
Det dröjde inte länge innan vi hade en kanonfin våffla med hjortronsylt och grädde framför oss. 40 kr för våffla med en burk cola mitt ute i fjällvärlden är väl ändå helt makalöst.
Trevligt samtal med värdinnan blev det också!

 

Tyvärr var vi tvungna att släpa oss vidare upp på fjället. Vi hade gärna stannat och tagit en våffla till annars.Tre km till upp till en raststuga för lunch och sen dagens stora stigning upp på kalfjället. Ett tag blåste det lite kallt annars har vädret varit perfekt för vandring idag.

Vi har haft en jättefin vandring över kalfjället så vi tagit oss mer än halvvägs till Ammarnäs. Det här är fjällvandring när den är som bäst.
Förutom att Bella hade en rejäl svacka på seneftermiddagen har allt flutit på bra. Hon har lite ont i en höft när det går uppåt och hon börjar få svårt att äta tillräckligt av den torkade maten vi levt på i snart en månad. Det håller inte när vi förbrukar så mycket energi. Vi får försöka köpa till någon mer mat som hon har lättare att få i sig.
Efter att hon tryckt i sig ett antal mjuka mackor och dubbel sats varm choklad kom hon tillbaka och vi klämde en mil på vårt starka kvällspass.

 

 

 

Nu ligger vi under ett skapligt högt fjäll och för första gången sen Norge är kvällen riktigt kall. Till och med mössorna har åkt på.

I morgon är det Ammarnäs med lagad mat som gäller!

Jäkkvik- Adolfström 26 km

En mycket tung morgon att lämna den familjära stämningen i Kyrkans Fjällgård. Värdparet Lillian och Erik, ett pensionärspar från Skellefteå som ägnar några veckor varje sommar till att serva lägerungdomar med mat hela dagarna, är så trevliga och gästvänliga. Att byta det mot 400 meters stigning i regn över Pieljekaise kändes inte helt lätt.

Vi har det lite tungt med motivationen just nu men vi har kämpat på och dagen har ändå blivit väldigt bra. Leden har varit bättre än vad jag kom ihåg den som och kilometrarna har trillat på. Efter lunch vid Pieljekaise stugan gick det riktigt fort ett tag ner på andra sidan.
Regnet upphörde redan strax efter vi lämnade Fjällgården och sen har det bara varit helmulet, blåst lite lagom för att hålla det skapligt myggfritt och med skön temperatur att vandra i.

 

Vi hade lite funderingar på att gå något längre idag men när vi insåg att det blev 26 km hit till Adolfström tog vi beslutet att det fick räcka. Nu tar vi en tidig kväll för att ta igen lite dålig sömn natten som var och satsa friskt på morgondagen.

När vi tagit in på den lilla campingen ringde de till handelsboden som lovade öppna för oss. Vi skyndade dit och köpte en potatisgratäng och ett halvt kilo färdiga köttbullar. Vi körde allt i micron på campingen och tröck i oss nästan allt på nolltid. Blev lite kvar till Milton.
Jag har sällan sett Bella äta så mycket och dessutom fort. Någon dryg timme senare i tältet säger hon: - Pappa jag är hungrig!

Extra vilodag i Jäkkvik som vi skaffade oss genom att gå de nio milen mellan Kvikkjokk och Jäkkvik på tre dagar. Tufft och kanske lite dumt men just nu känns det bara skönt.

Vi har hållit vad vi lovade! Vi har sovit länge och sen bara ätit mat, choklad och snacks.
Naturligtvis har vi tvättat kläder, sanerat kök och fettat in kängor också men det har bara varit korta avbrott i vilandet.
Frukost på Fjällgården, lunch med hamburgare respektive souvas i tältet vid affären och nu bacon med pasta till kvällsmat. Däremellan ostbågar, chips och choklad.
Nu är vi kolhydratladdade igen och förhoppningsvis redo för morgondagens vandring upp över Pieljekaise, och där igenom Sveriges minsta nationalpark, på vår väg mot Adolfström och sen vidare mot Ammarnäs. Det är mellandelen av den här etappens tre delar. 

När vi kom till Jäkkvik igår kväll stod Patrik i köket och lagade mat. Han hade just anlänt söderifrån. Han går Gröna Bandet som en del av sitt projekt att gå från Smygehuk till Nordkap. Han har gått 220 mil nu och har ungefär fem veckor kvar till målet.

Vi trodde inte han var med i leken men det var tydligen hans spot som inte fungerat riktigt. När Bella gick på toa vid tre på natten höll han fortfarande på att fippla med sin utrustning. När vi dagen därpå gick ner till bryggan för att fota låg Patrik där och tröck i sig en prinsesstårta. Han brukade käka tårta och varierade mellan princess och schwarzwald.

Han följde senare med oss till grilltältet och åt souvas och vi utbytte mycket erfarenheter. Han brukade vända på dygnet ibland och vandra på nätterna och bortåt sex på kvällen gav han sig av norrut. En skön drömmare som vi hoppas träffa i Åre i höst så vi får veta om han gick runt sjön Riebnes istället för att ta båten över. En nätt omväg på ca 3 mil bara. Lycka till Patrik!

 

 

 

Bartutte - Jäkkvik 37 km

Alla som går Gröna Bandet brukar ha någon "pannbensdag" och vi hoppas det här är vår som nu är avklarad.
Solen sken åter på morgonen och vi fick en underbar promenad nerför kalfjället och in i en sagolikt vacker björkskog. Därefter gick vi in i en inte lika rolig terräng med besvärlig stenig stig mellan småsjöarna i nästan en mil. Svetten formligen sprutade. till och med Bella producerade rännilar i pannan och det vill inte säga lite det. 
Jag hade på morgonen trott vi hade 13-14 km ner till Vuotnaviken där vi skulle åka båt över Riebnes men det visade sig i verkligheten bli 17 med den krokiga stigen. Ett par km innan vi var framme fick vi åter en rejäl åskskur över oss. 

Vi passerade även Polcirkeln någon mil ner längs leden. Vi lever i ett avlångt land med stora avstånd. Det blev nästan 50 mil från Treriksröset till Polcirkeln.

När vi kom ner till sjön lagade vi lunch i väntan på transporten över. Solen hade återvänt så vi kunde torka upp och bli behagligt varma igen.

Snabb båtfärd över sjön och så väntade stigningen upp över nästa fjällrygg. Solen stekte och det gick rätt upp i två km. Vi börjar bli vana nu men det hjälper inte när det är så tvärbrant.

 

Vår plan var hela tiden att ta oss så nära Jäkkvik att det skulle bli en skön förmiddagspromenad in dit dagen därpå.

Uppe över fjället var det rena campingplatsen, platt och mjukt gräsklätt. Bara ett problem - inget vatten.

Vid början av nedstigningen på södra sidan ringde vi till Kyrkans Fjällgård i Jäkkvik där vi tänkt bo nästa natt och bokade. De sa vi var välkomna och att vårt rum stod öppet åt oss i kväll med om vi gick hela vägen. Jag svarade att vi redan gått 22 km och hade säkert minst 12 kvar så det skulle bli för långt men ....

När vi gått ner från fjället till vatten var det djungel och inga tältplatser. Vi sa då att vi går vidare till roddleden 4-5 km bort. Det var där dagens helvete började. Den nya leden som dragits runt sjön Hornavan, efter att mannen som körde båtskjutsen gått i pension, är ingen vandringsled. Det är en kraftigt småkuperad terränghinderbana där man inte får rytm i tre steg efter varandra.
Inte en tältplats och horder av mygg som jagade våra svettiga kroppar. Vi tryckte i oss energikakor och druvsocker och bara gick. Det var det enda att göra.
När vi till slut nådde roddleden fanns det naturligtvis bara en båt på vår sida. Dessutom med en avbruten åra.
Bara att paddla sig över så gott det gick, lägga av packning och binda Milton, och sen ro tillbaka men en båt på släp för att lämnas på andra sidan. Sen rodde Bella oss över en sista gång, hon tyckte jag var lite blek om nosen då. 

Med en dryg halvmil kvar till en hägrande dusch och säng, genomsvettig men på väg att bli lite kall i den kyligare kvällen, vad gör en 21-årig tjej då? 
Jo hon går och går och går!
Den fortfarande nydragna stigen blev inte särskilt mycket bättre och långt blev det men vi kämpade vidare och vid tiotiden på kvällen nådde vi äntligen Jäkkvik och vårt boende.
Det var rätt gött att ställa sig i en varm dusch efter den pärsen kan jag lova.

1 km syd Goabddabakte - Bartutte 30 km

Vi fasade verkligen bägge två för Piteälvens dalgång. Efter regnig natt som hindrade oss från att komma iväg så tidigt som vi tänkt blev vi klara att gå vid halv tio. Bella var på uruselt humör och inte blev det bättre av att regnet började ösa ner efter en kvart.

Vi trampade på en mil ner till broarna över Piteälven där vi lunchade. Så långt hade det varit lugnt på knottfronten. Regnet hade upphört och det klarnade upp alltmer. Vi blev väl lite övermodiga så vi gick vidare över broarna i t-shirt och utan att smörja in oss. 
På andra sidan började det! I den manshöga fuktiga vegetationen blev det, precis som förra året, hysteriskt. Vi kunde inte stanna för att klä på oss och smörja in oss utan vi sprang gatlopp i 4 km, alltmer blodfattiga för var meter.

När vi väl nådde den första, något högre öppna plats, där det blåste lite stannade vi och rensade alla kroppshålor i ansiktet från knott och tvättade av armar och händer den svarta sörjan vi mosat längs vägen.

Helvetet var över för den här gången och lättnaden var stor när vi klättrade upp mot kalfjällsnivån igen. Vi var rörande överens om att den dalgången ska vi aldrig mer återvända till. Inte ens vintertid!

Igår stängde vi dörren mot Sarek, som dominerat landskapsbilden i en veckas tid, för sista gången. 
Nu fortsatte vi upp på nästa fjällrygg. Från älvens dalgång på 500 metersnivån skulle vi upp till 1000 meter innan det gick neråt igen.
Vi hade kunnat valt att tälta i ett vackert område innan de sista 200 höjdmetrarna upp över toppen men vår plan om att få en halv vilodag i Jäkkvik drev oss att gå vidare. Kl 18 på kvällen bestämde vi oss för att även klämma den högsta delen och ta oss ner till vatten på andra sidan för att tälta där.

När vi väl kom över började det att regna lätt och vi skyndade på ner till närmaste jokk, slog upp tältet, tvättade av svetten hjälpligt och dök in.

Vid midnatt började nästa skådespel. Ett riktigt rejält åskväder som lyste upp tältet med blixtar, muller som studsade mellan topparna och ett mycket kraftigt regn. En häftig upplevelse av naturkraft när man ligger relativt oskyddad i ett tält strax under högsta toppen i området.

Kvikkjokk - 1 km syd Goabddabakte 25 km

Ett stort gäng bestående av två familjer som kom sent igår kväll såg till att få fart på oss i morse. Före kl 6 började de slå i dörrar, laga frukost under högljutt käbbel och väga sina ryggsäckar utanför vårt fönster.
Bara att gå upp, packa ryggsäck, städa ur rummet, tala om för de störande vad vi tyckte, äta frukost och sen invänta den bokade båtturen till Kungsledens sydliga fortsättning.

Våra nypåfyllda säckar vägde 22 respektive 16,5 den här gången. Mer lagom för Bella jämfört med Abisko.

En stressad båtförare hämtade oss men lugnade ner sig på färden och vi pratade om förra årets guidade tur han gav oss. När vi var framme fick han den extra hundring han lämnade tillbaka på kvällen förra året då han upptäckt att han fått för mycket betalt. Jag blev så snopen den gången att jag inte kom mig för att säga åt honom att behålla den när han var så ärlig. Den fick han nu i stället.

Sen bar det iväg uppåt. Kvikkjokk ligger lågt, bara drygt 300 meters höjd. Därför blir det en rejäl stigning åt vilket håll man än går. Åt vårt håll börjar det med 300 m uppdelat på tre omgångar. Sen är man uppe ur granskogen och ute på härliga gräsängar med gles dvärgbjörkskog. Den mjukaste och bästa stigen vi vandrat så långt.
Så fortsätter det ända till vindskyddet vid Tsilienjåkk där vi lunchade. 

Redan efter fem km hade vi dock gjort ett fynd. Grabbarna i Le Trek hade berättat för oss att de träffat två tyskar med alldeles för tunga ryggsäckar. De skulle fiska och vaska guld men orkade inte ta sig dit de tänkt så de gav grabbarna en liter Rom de inte orkade bära.
När vi stannade för att vila på ett ställe fick vi se fem chokladkakor ligga på en sten. Tyskarna hade alltså lättat lasten ytterligare. Alla som läst bloggen från början av turen vet hur Bella reagerar på chokladfynd. Hon kan inte motstå dessa så en kaka åts upp omedelbart och de andra fick tynga hennes ryggsäck.

Vi bestämde oss för att gå ner en bit vid en jokk nedanför fjället Goabddabakte där vi rastat förra året och visste det fanns fina tältplatser. De 25 km fick räcka för idag även om det varit bra med några till då vi ska försöka nå Jäkkvik på 3,5 dagar för att få en halv vilodag där ändå.

På väg ner mot lägerplatsen hittade vi rejält med hjortron så kvällens dessert var räddad.
Tyvärr fanns det även knott vid lägerplatsen och det var inget gott omen med tanke på morgondagens passering av Piteälvens dalgång och våra traumatiska minnen från förra årets vidriga knottplåga där.

 

Abisko - Kvikkjokk 215 km

Etappen kan sammanfattas med två ord: sol, värme
Vi lämnad Abisko i strålande sol och 25-30 graders värme. Fem dagar senare passerade vi Vakkotavara under ett åskväder men fram tills dess sken solen hela tiden och det var i stort sett vindstilla. En otroligt vacker och mäktig fjällvärld passerade framför våra svettskimrande hornhinnor. 

Vi lärde oss att det var viktigt hur vi placerade tältet i förhållande till solens uppgång och hur man bygger solskydd av ryggsäckar, stavar och jackor.

För min smak så var det alldeles för mycket människor som gick de första sträckorna och resultatet av det syntes tydligt med skräp och toapapper i snart sagt varenda klippskreva.

Vi har också träffat på många så kallade "fjäll-ufon" den här etappen men vissa saker passar kanske inte att skriva om på en offentlig blogg.

Efter att ha träffat våra vänner Karin och Tobias i Salto där de bjöd på samiskt bröd bakat av Tobias mamma Sunna och nyfångad grillad röding med kall öl var vi redo för avslutningsdelen av etappen ner till Kvikkjokk.

Vädret var fortfarande varmt men mer normalt, plus en natts regnstorm och fortsatt regn nästan hela dagen därpå vid Aktse. Vi fortsatte tills vi träffade grabbarna i Le Trek som går norrut och är inne på sin avslutningsdel. Vi pratade och utbytte erfarenheter en kväll i all stillhet för att sen gå i varsin riktning morgonen därpå.

Väl framme i Kvikkjokk funderade vi på att spara vår vilodag till Jäkkvik men då vår depålåda kommit på avvägar hade vi inget val annat än att stanna. I dag har den kommit tillrätta så nu är förråden påfyllda igen. Det innebär åter tunga ryggsäckar när vi i morgon går in på etapp 3 med de ca 25 milen ner till Hemavan och Kungsledens avslut.

På fjällstationen fanns det också en personvåg så utan att avslöja några procentsatser är jag ganska säker på min plats en etapp till i "Biggest Looser Fjällen". Snart kanske man börjar känna sig starkare också. Det är en förhoppning vi bägge har inför fortsättningen.

Vindskyddet Jagge - Kvikkjokk 26 km

Som sagt skapligt tidig morgon och efter gemensam frukost sa vi hejdå till grabbarna som fortsatte norrut när vi drog söderut. Efter några relativt lättgångna kilometer på höjden gick vi sen ner i dalen vid Pårtestugan och där börjar stenhelvetet. Vi bestämde oss för att klara av de värst steniga partierna innan lunch vilket vi lyckades med även om det blev lite sen lunch.

Bella och jag hade funderingar på att gå vidare redan i morgon och spara vår vilodag till Jäkkvik, där det finns en normal affär, badbrygga i Hornavan och ett mycket trevligt och billigt boende i kyrkans lägergård. 
Det löste sig automatiskt då vår låda med mat inte var på plats. Efter spårande har vi lyckats utröna att efter viss snurr i mellansverige bör den dyka upp i morgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 km norr Aktse - vindskyddet Jagge 14,5 km

Det här var dagen då vår planering totalhavererade. Mitt i natten började det regna och blåsa rejält. Vi hade satt upp tältet för att prinsessan skulle få jämnast tänkbara underlag men inte i vindriktningen. Tältet fick sidvind och emellanåt blåste det så hårt att stängerna böjde sig rejält och jag som låg på den sidan fick både innertält och yttertält i ansiktet.
Då är man glad att det är en Hillebergare man bor i och inte ett Pop-up tält som en del av våra sydländska medvandrare setts bära på.

Det regnade och blåste så kraftigt att vi beslöt stanna i tältet ett tag och missade därmed morgonbåten från Aktse över sjön Laitaure.
Stugvärden, en mindre trevlig viktigpetter från Stockholm, var inte intresserad av någon extra tur utan sa bara lagom hånfullt att eftersom vi inte kom i tid till första båten var det bara att betala dagavgift och invänta kvällsbåten. Det var för dåligt väder att ro i menade han och han såg så nöjd ut när han berättade att det bara fanns en båt på vår sida vilket innebar tre roddturer, varav två i kraftig motvind, om vi ändå skulle tänka tanken.

Med det bemötandet gick vi självklart kilometern ner till sjön ändå i förhoppning om bättre väder, någon som rodde från andra sidan eller att den gamle samen som körde turen förr fanns därnere och kunde köra över oss.
Tyvärr grusades alla tre förhoppningarna och det var bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka upp till stugan för att vänta i 6 timmar.

När stugvärden gick förbi och frågade om jag visste att det var hundförbud i stugan samtidigt som jag stod och band Milton utanför av just den anledningen visste han nog inte hur lågt blodsocker jag hade men av mitt svar och min blick insåg han nog att det fick räcka för sen lämnade han oss ifred.

Regnet upphörde lagom till kvällsbåten och när vi väl kom över efter en bedrövligt tråkig väntan satte vi högsta fart. Dels hade vår plan varit att ta oss så nära Kvikkjokk som möjligt då vi visste att det var väldigt stenigt och jobbigt sista två milen dit, dels hade vi stämt träff med grabbarna i Le Trek vid vindskyddet vid Jagge.
Vi gick så fort vi kunde de tolv km dit och kom strax efter att de andra anlänt söderifrån. Vi slog upp våra tält bredvid varandra och satt ute och pratade hela kvällen då vindskyddet har ockuperat av fyra andra ungdomar.

Det blev en trevlig kväll med två mycket ödmjuka killar som nu bara har kvar den bit Bella och jag just klarat av innan de är klara med sitt Gröna Band.
Vi visste dock att vi hade en tidig morgon och tuff dag framför oss så vid halv tolv sa vi godnatt och kröp in i våra respektive tält.

 

Saltoloukta - 2 km norr Aktse 27,5 km

Efter en hejdundrande frukost på Saltoloukta började vi vid halv tio vår fortsatta färd söderut. Solen sken även idag så som vanligt blev det rejält svettigt på stigningen upp från Saltoloukta. 
Vi är rejält trög startade på morgonen så det går inte fort. Särskilt inte när man nyss har varit i civilisationen och ska ge sig ut på ännu några dagar i ödemarken. Vi hann inte längre än nio km från Saltoloukta innan det var dags för lunch i ett vindskydd. Därifrån ringde vi och bokade båtskjuts över sjön Sitojaure. 

 

Efter lunch hade vi fått upp ångan och tog de elva km ner till sjön betydligt raskare än förmiddagens pass. Det underlättade också att solen hade gått i moln. När vi kom ner till sjön stod den åttioåriga samen vid båten och väntade. Han var nöjd med att vi hade passat tiden så perfekt och var riktigt pratsam på vägen över, vilket han inte varit i telefon tidigare. 

Han körde oss raskt över de tre km till andra sidan. På vägen passerade vi tre tyskar som kämpade på med att ro sig över. Väl över gick vi in i vindskyddet vid båtlänningen för att återigen laga mat. Vindskyddet surrade av en miljard myggor för nu är vi åter i myggornas och knottens rike. Snabbt fram med vårt hemliga vapen, Thermacell myggdödaren, och efter tio minuter var vindskyddet rensat på ohyra. 
Snabb måltid i vindskyddet där vi nu hade fått sällskap av några fjällufon, sådana man kan förundras över hur de överlever. Vi ville klämma några kilometer till och helst komma upp på höjden mot Aktse för att kanske slippa ohyran. Vi visste att det skulle vara ont om vatten på höjden så när vi passerade sista bäcken fyllde vi allt vi hade. 

Upp för dagens andra stigning brantare än den första vid Saltoloukta. Väl uppe så ångade vi på ända till backen ner mot Aktse började. Kvällspasset är helt klart vår styrka. Vi ville inte ner i björkslyn utan stannade på höjden och slog upp tältet. Vi hade sett gott om ren på fjället och när vi höll på att förbereda oss att krypa in i tältet kom en stor renhjord i sakta mak och passerade tältet på bara nått tiotal meters avstånd. Man kan lugnt påstå att Milton var småsugen på att dansa med de fyrbenta vännerna så vi fick hålla honom i nackskinnet. 
Just nu ligger vi i tältet och med jämna mellanrum vibrerar marken av klövar och luften fylls av grymtningar. Blir spännande att se om Milton kan slappna av så pass mycket att vi får sova i fred.