Lappjordhytta - Abisko 25 km
Sega ben som längtade efter vila och god mat!
Tre km ner genom dalen till Pålnostugan på svenska sidan. Sen åtta km till för att komma ut på vägen. Vi hade hoppats på en lindrig vandring, ivriga att komma fram som vi var. Som vanligt blev det stenigt, upp och ner hela vägen.

Det tog oss åtskilliga timmar att ta oss ut till vägen. Sen följde vi den i sex km fram till Björkliden där vi för att slippa laga torkad mat tänkt ta oss upp till hotellets restaurant. 
När vi kom uppför backen till där rallarvägen, som vi senare skulle ta till Abisko, slängde vi av oss ryggsäckarna och rastade. Det stod en annan skylt om restaurant men den var stängd. Jag frågade en kille om man var tvungen att ta sig ända upp till hotellet för att få tag på mat. Han skrattade bara och erbjöd sig att skjutsa upp oss för den tvärbranta backen. Ryggsäckarna fick ligga kvar och vi åkte upp till en efterlängtad hamburgertallrik med pomfritt och vitlöksdipp.

 

 

 

 

 

Altevasshytta - Lappjordhytta 25 km
Efter gårdagens pärs var vi riktigt sega och kom inte isär före 12. Det regnade och blåste riktigt kallt så längtan att ge sig ut på de 25 km mot Lappjordhytta var inte överdrivet stor.

Som vanligt bar det uppåt i över en mil, större delen gemensam med nästa samebys fyrhjulingsspår till deras rengärde. Som tur var inte lika gyttjigt som gårdagens.
När vi efter 8 km stod och läste av dagens första svårare vad, insåg att Bella inte skulle klara det med sina låga kängor, kom en same på väg nerför. De hade gett upp nu. Skulle packa ihop för att återvända om en vecka när vädret förhoppningsvis vänt. Han erbjöd sig att köra över Bella till andra sidan och snart hade hon skumpat över på fyrhjulingen mens jag fick hoppa från sten till sten. Det sparade oss den halvtimme i regnet det tagit att packa upp vadarskorna, ta sig över med kängorna runt halsen, för att sen få fötterna torra och ner i kängorna igen. Tacksam för den hjälpen!

Det måste väl ändå gå att hitta bra högskaftade kängor i storlek 35?

I höjd med deras rengärde och ett trettiotal små kojor lagade vi lunch innan fortsättningen på en, trots vädret, väldigt fin och trevlig etapp.
Solen försökte slå sig igenom regnmolnen och regnbågen landade vackert nedanför en fjälltopp. 

Vi rullade raskt nerför gräsklädda sluttningar, på slutet åter brant, till sista stugan på norska sidan. Väldigt slitna och trötta men riktigt nöjda.

 

 

I stugan hittade Bella för första gången kvarlämnad mat att dryga ut vår lite väl knappa ranson med så vi festade rejält på havregrynsgröt med proteinpulver till kvällsmat.

Har vi, eller ska vi?

 

 

 

 

Vuomahytta - Gaskashytta - Altevasshytta 31,5 km
På kvällen i stugan fick vi besök av en same som ville låna spisen och steka upp lite kött. Vi hade ett trevligt samtal under någon timme innan han drog iväg ut i natten för att försöka få renarna framåt mot deras rengärde. De hade det tufft i regn och kyla då renarna inte ville upp på fjället utan stannade i björkskogen.

Vi kände oss hyfsat pigga och trampade på bra uppför mot den vanliga höjden runt tusenmetersnivån som i stort sett alla etapper ska över. Det var hyfsat väder och det var bra mark att gå på. Det var inte mer än ett par km över höjden där det blev klappersten och som samen Blind sagt kvällen innan så var stenarna ganska platta och lättgångna.

Vi tuggade på ända ner till Gasgashytta där vi efter 18 km tog en sen lunch på eftermiddagen. Vi behövde knalla på en bit till om vi skulle göra den sträcka vi egentligen behövde göra. Vi sa att vi går vidare så länge det känns bra och sen slår vi upp tältet.

Vi hann inte mer än en dryg km innan regnet kom åter. Vi gick på skrå mellan ett högt fjäll och sjön Altevattnet i 6 riktigt vidriga km. Gyttja, snår, mygg och regn!
Inte nog med det. När vi ändå var så nära nästa stuga var det lika bra att gå dit. Bara det att en sameby hade ledens sista km som sin väg till rengärdet. Det var så sönderkört av fyrhjulingar att vi fick vada i gyttja sista biten.
Framme vid stugan var vi bägge två så slut att vi knappt orkade tända i kamin och få upp värmen. Klockan var över 22 och det tog oss flera timmar innan vi kom till sängs. Tro det eller ej men efter mat och massor av varm dryck tog jag mig ut naken i kylan till bäcken utanför för helkroppstvagning. Kände bara att det var tvunget. Bella körde sin mjukisvariant med kaminvärmt vatten i en balja i stugan.

Det är vid såna tillfällen man funderar över varför man överhuvudtaget ägnar sig åt detta. Kan också hoppas psykologgruppen på jobbet inte går ut offentligt med den diagnos de säkert förärat mig.

 

Daertahyttan - Dividalshyttan 25 km
Ännu en natts regn som fortsatte när vi började gå. Vi såg den här sträckan som lite av nyckeln till att vi skulle kunna nå Abisko på de dagar vi tänkt oss. Av vår tänkta mjukstart hade det blivit mer hårdkörning. Det berodde på att det här var mycket mer högfjällskaraktär och tuffare vandring än vad jag trott. Hade helt enkelt slarvat med kartstudierna vid planerandet. Inte likt mig men...
Jag hade tittat på fjällens höjder, som är jämförbara med de högre vi har i Jämtland, men inte tänkt på att breddgraden här uppe gör att det blir mycket " vassare" än våra jämtländska snällfjäll.

Allt är inte så tillrättalagt som det ofta är i Sverige.
Där vi drar lederna runt fjällen i dalgångarna drar norrmännen gärna sina rätt upp över höga pass strax under topparna. Oerhört vackert med det suger bra i otränade ben.

Uppe på höjden började det åter att regna och i kombination med den kalla nordanvinden blev det riktigt bistert. Vi hoppades på att vi återigen skulle få möjlighet att bo inomhus. 
Som på beställning dök en dansk upp från ingenstans nerramlandes från en topptur. Han skulle till samma stuga och lovade låsa upp hundrummet åt oss.

 

 

De norska stugorna är kanonfina och hade jag tagit reda på vad som gällde hade jag sett till att lösa ut en egen nyckel innan vi började. Som medlem i Den Norske Turistförening kostar det inte så mycket och du kan betala i efterskott beroende på hur mycket du utnyttjar stugorna.

Vädret har varit både kallt, blåsigt och regnigt så det har varit skönt att slippa krypa in i ett fuktigt tält med blöta kläder. Tids nog hinner vi bo tillräckligt i det.

 

Rostahyttan - Daertahyttan 19 km.
Vi visste att det här skulle bli en tuff dag. Regnet hade återigen upphört på morgonen så vi drog iväg skapligt. Första två km innebar 300 höjdmeter och Bella sackade tidigt efter. Våra grötportioner hade helt enkelt varit för små, gårdagen för tuff och hon hade ingen energi. Vi knallade ändå på med hjälp av snacks fram till lunchdags.

Med lite ny mat i magen gick det bättre men vi hade ännu en stigning på ett par hundra höjdmeter att ta. På slutet upp mot passet övergick terrängen till det stenskravel som ofta dyker upp på lite högre höjder. I nästan 5 km gällde det att hoppa från sten till sten utan att halka. Som tur har hade vi riktigt fint väder större delen av dagen. Mot slutet gick det förstås lika brant nerför och då tog jag tvärslut. Mitt vanliga problem. Jag svettas rätt ymnigt under den ansträngning fjällvandring innebär och det kallvatten som dricks längs vägen hinner inte kroppen ta upp tillräckligt fort med vätskeförlust och sänkt ork som resultat. Nåväl, inget som inte en god Resorb kan avhjälpa.

Jag önskar att alla de som tror att det inte är några problem att gå 5 km i timmen även under fjällvandring fick möjlighet att uppleva en dagsetapp som denna. Uppförsbacke, mer eller mindrebrant, i 12km. Klapperstensfält både uppför och nerför över högsta höjden och sen brant nerför till målet. Det tog oss tio timmar med alla pauser att gå dessa 19 km.

 

Framme vid stugan hade ett par norska grabbar på väg därifrån i sin kanot dyrkat upp låset så att även vi kunde komma in. 

Tre samer på fyrhjulingar stannade till och kokade kaffe. De samlade in renar för märkning. De menade att dagen vi just haft var årets sommar. Vädret hade varit uselt hela tiden innan och regnet skulle komma tillbaka igen.

Sent på kvällen dök det upp en norrman söderifrån. Han berättade att han gick Norge på längs, hade hållit på sen mitten av mars och hade en månad kvar innan de 280 milen var klara.
Jag frågade honom hur det pass han gått över som vi skulle ta nästa dag var. Han fattade inte vad jag pratade om men plötsligt kom han på - Ah du menar där det först gick upp lite och sen ner igen, ja det var helt greit! Allt hade varit jättebra på en fin etapp tyckte han. Nästa dag förstod vi att han måste ha varit pårökt eller totalt avtrubbad efter sin långa vandring.