Kvikkjokk - Hemavan 260 km

Vi har nu gått sammanlagt ca 655 km enligt min Suntoo Ambit.
Det innebär att vi är halvvägs till vårt mål i Grövelsjön och nu kan börja räkna ner istället för upp.

Den senaste etappen har ur vädersynpunkt varit mer normal med växlande väder. Det något bättre vädret med sol och hyfsad värme har ändå dominerat även om både rejäla åskväder och otaliga regnskurar avlöst däremellan.
Den första rejäla frostnatten tog vi uppe på fjället och nog har det lugnat sig med myggen nu. Knotten lever och frodas fortfarande, särskilt i fuktiga områden.

Vi har haft som målsättning att var tredje dag landa på civiliserade platser för att få bo inomhus och även sanera oss själva.
Med facit i hand kanske det inte varit rätt taktik då det stressat oss till en del väl tuffa dagsetapper som slitit hårt på kroppen. Jag är inte helt övertygad om att den vila vi fått på de ställen vi bott i Jäkkvik, Ammarnäs och nu i Hemavan uppväger det slit vi lagt mer för att nå dit.
Vi har bägge två ont på olika ställen som handlar om överbelastning.

Däremot har vi på alla de platser vi sökt oss till blivit mycket väl omhändertagna av härligt positiva och gästvänliga människor. Eller de andra fjällentusiasterna vi träffat och pratat mycket med som den tyske frilansjournalisten i Ammarnäs med 40 år i fjällen bakom sig. Så många ödmjuka och trevliga människor! 
Det är saker som betyder mycket för vårt mentala mående och motivation som kanske är det tuffaste just nu.
Som vi ser det har vi nu gjort de tre stora fjälletapperna på vår väg söderut. Vi har varit borta en månad. Att som 52-årig "gubbe", som min yngsta dotter Julia mer än gärna påminner mig om, krypa in och ur ett surt litet fjälltält en månad till kanske inte lockar så starkt. TV- fåtöljen drar mer nu än tidigare. Den står trots allt kvar och skulle vi välja att åka hem gick det nog inte många dagar innan vi ångrade oss rejält.

Efter en dags vila hoppas vi dock vara redo för nästa etapp som egentligen är totalt okänd för oss. Vi vet inte mer om vad som väntar än vad vi läst i bloggar från andra Gröna Bandare som passerat där. Att det är mer lågfjällsbetonat med mycket myrlandskap har vi förstått. Men också att det finns en hel del vindskydd eller stugor som går att bo i om vädret inte inbjuder till tältning.

Enda stället vi passerar som lämpar sig för service-stopp är kanske Klimpfjäll. Däremot har vi förstått att det finns ställen mitt ute på fjället där man kan köpa sig en våffla eller en macka om de inte stängt för säsongen.

Vi har inte bestämt riktigt vilka vägar vi ska välja utan vi tar det dag för dag. Kan vi undvika blötmyrar och genomsura kängor ska vi försöka göra det. Bella med sina låga kängor i storlek 34 är inte överdrivet förtjust i att vara blöt om de små fötterna. Inte jag heller för den delen men mina kängor överlever betydligt mer blötmark än hennes.

10 dagar av okänd terräng och många möten med härliga människor, kanske även med ytterligare något fjäll-ufo, väntar fram till Gäddede!

 

 

 

Vindskyddet Syterskalet - Hemavan 18 km

Hade hängt mina byxor på tork i vindskyddet igår kväll. Började dagen med att endast iklädd kalsonger och mössa sjungandes den gamla slagdängan "Gyllne Morgon" gå in i vindskyddet för att hämta mina byxor.
Hade hoppats väcka engelsmännen därinne med min vackra sång men de var redan vakna och förberedde sig för att skyndsamt gå till Hemavan och ta flyget till Stockholm och vidare hem.
Jag hoppas jag gav dom ett minne för livet och inte obehandlingsbar PTS med min skönsång.

Efter frukost haltade även vi ner genom Skalet mot Viterskalstugan. Pausade en kort stund där men vi var ivriga att komma fram så vi vandrade raskt vidare.
Efter någon timme var vi ikapp engelsmännen som startat en timme före oss. Vi förstod nu varför de använt lika många dagar till att gå hela Kungsleden som vi gjort från Treriksröset.

 

Framme vid första liften ringde jag till Hemavans Fjällstation där vi igår bokat rum för att höra vilken väg ner som var närmast dit. Motfrågan jag fick var om jag ville ha snabbaste väg ner eller en som sparade knäna något. Jag valde den senare. Det visade sig vara klokt då även den Blå leden var riktigt brant på slutet ner mot Naturum där vi ramlade ut precis vid portalen som avslutar Kungsleden.

Lovar att den vägde 30 kg när jag slet uppför en bit av slalombacken där Fjällstationen ligger.

Direkt ner till ICA, den största affär vi sett sen vi åkte hemifrån, för att shoppa upp oss på en del godsaker. Bella fick sin hett efterlängtade ostkaka tillslut. Men sen åt hon bara en liten bit och tyckte inte alls att det var lika gott som hon drömt om.

Känns förhoppningsvis bättre efter morgondagens välbehövliga vila.

Vi försökte faktiskt titta på tv en stund för första gången på en månad men mottagningen funkade inte. Vi lyckades bara förstå att nyhetsinslaget vi försökte se handlade om en avvikning från vår arbetsplats hemma. Då kom vardagen snabbt över oss och vi stängde av.

 

 

Servetjåkka - Vindskyddet Syterskalet 32 km

"Regn, regn slår emot tältet, jag är i skydd av mörkret" sjunger Plura. Och nog har det regnat alltid.
Det började regna under natten och på morgonen när vi vaknade och satte fart att packa ihop kom det skur på skur. När det bara duggade lätt bestämde vi oss för att riva tältet. Vi hann bara lägga ner det så kom det en rejäl skur så i kväll när vi reste det var det rejält blött.

Vi gick i rask takt milen ner till Tärnasjöstugorna. Ingen större lust till längre raster i regnet. Det blev uppehåll och sol lagom tills vi kom fram.
En kanontrevlig stugvärd bjöd oss direkt in till hundstugan för att även Milton skulle få en chans att torka under lunchen.

Mannen som gör allt med kängorna på...

 

När vi sen passerade de berömda och vackra hängbroarna mellan öarna som man tar sig över södra delen av Tärnasjön på lyste faktiskt solen och kameran användes flitigt.

I stigningen upp mot Syterstugan höll det som väl var uppe för där hade jag dött av värmeslag om jag tvingats ta den backen i regnkläder.

När vi satt uppe vid stugan och vilade med varsin cola inför vårt planerade kvällspass dök plötsligt Dag Lindkvist upp söderifrån. Ytterligare en av de som går Gröna Bandet i sommar.
Han berättade bland annat att han nu var tvungen att trycka i sig fett för att inte tappa mer muskler så att han skulle fixa andra halvan. 50 gr smör om dagen stod på menyn.

Vi valde att lämna leden och gå på höjden för att hon skulle få ännu bättre bilder och tog oss ner mot vindskyddet i öppningen av Skalet från nordöst.

Väl framme slängde jag snabbt upp tältet för att det skulle hinna torka något mens Bella gick in i vindskyddet och satte fart på köket. 
Där inne hade två engelsmän lagat sin avslutningsmiddag sista kvällen efter att strax ha gått hela Kungsleden. Vi pratade en stund men sen fick de sova ifred därinne och vi drog ut i tältet som nu var hyfsat torrt.

Vi hoppas nu på fint väder genom Syterskalet i morgon. Det är en riktigt häftig fjällformation att gå igenom. Sen raskt ner till Hemavan för dusch, bastu och god MAT!

 

Ammarnäs - Servetjåkka 28 km

En skön morgon efter en riktigt god natts sömn. Frukost på vandrarhemmet/värdshuset och samtal med det genomtrevliga och positiva värdparet som jag fick god kontakt med redan förra året.

Så småningom masade vi oss iväg längs vägen mot Tjulträsk. Vi trodde asfalten skulle ta slut där allmän väg slutade men den låg ända fram till sjön. Där tog vi en tidig lunch i ett vindskydd under dagens enda rejäla regnskur. 
Vi ville vara starka när vi gav oss in i djungeln och inte behöva stanna innan vi var ute igen på andra sidan.
Skrämda av andras berättelser hade vi respekt för den kommande milen men den blev ändå inte så farlig som vi trott.
Vädret med lite lagom vind och inte alltför varmt gjorde väl sitt till för att minska ohyran. Dessutom hade tydligen ryktet om ett riktigt kantarellår i Tjulträskskogen gjort att många gått längs leden som bitvis var riktigt nertrampad. Parkeringen vid slutet av vägen var full av bilar när vi passerade.

Visst, vissa stycken var markvegetationen mer än två meter hög och det var inte ofta man såg särskilt långt men gräset var torrt och stigen tydlig.

Vi hade pratat om att ta så kort dagsetapp som möjligt och stanna när det gick att tälta. Vi hade fått ett tips om en fin plats men den låg en bra bit efter Servestugorna och på andra sidan en rejäl höjd så det var för långt.

Framåt kvällen får dock Bella ofta upp ångan ordentligt hur seg hon än varit tidigare på dagen. Likadant i kväll och när vi strax efter Servestugan såg en fin plats tyckte hon den låg för nära stugan och ville fortsätta till den plats vi blivit tipsade om.
Sagt och gjort, vi gick vidare men hon hade nog inte insett vilken höjd vi var tvungna att ta oss över för att nå dit.
Jag skojade med henne om att vi skulle gå ytterligare några km så kunde vi utan problem ta även sträckan till Hemavan på tre dagar.

Så fort vi kom fram till den tipsade platsen, som faktiskt inte var särskilt märkvärdig, slog vi upp tältet och gjorde kväll. Vi åt även en av våra få köpta frystorkade maträtter. En påse från Blå Band med Curry-Kyckling som om man bortsåg från konsistensen var riktigt god i smaken.

Laddievardduo - Ammarnäs 31 km

Ja nog blev det en kall natt alltid. Min klocka visade på tre grader inne i tältet vid halv fyra på morgonen. Hela yttertältet var frostbelagt och det var rejält med kondens inne hos oss.

Vi låg kvar lite för länge och kom som vanligt inte iväg före nio. Kall natt övergick i underbar morgon och det vackra vädret höll i sig hela dagen. Vi har egentligen haft en riktigt bra dag då leden från Adolfström till Ammarnäs är bland det absolut bästa vi gått på vår färd söderut samtidigt som det är väldigt vackra omgivningar. Jag gillar verkligen den här delen av Kungsleden.

Det som inte varit bra är att Bella är riktigt sliten för närvarande och får jobba hårt för varje kilometer utan att se det vackra runt om oss.
Vår plan var att ta oss till Ammarnäs, helst innan affären stängde kl 18, för att där ta in på vandrarhemmet för dusch och rejäl mat.
Den sista milen ner går man på väg och då gick det inte fort kan jag lova. Ont i fötter och en höft drog ner tempot rejält. Vi hann till affären med 20 minuter till stängning. Gjorde våra planerade inköp plus lite till men glömde bort att kolla efter Bellas senaste matfantasi, ostkaka. Vi får gå förbi affären i morgon på vår väg vidare mot Tjulträsk, där någon mils djungeletapp väntar i morgon.
I kväll har vi tryckt i oss en underbar hamburgertallrik med mandelklyftpotatis efter dusch och bastu så nu är livsandarna på topp igen. 
Vid middagen hade vi sällskap av vår stuggranne. En tysk frilansjournalist från Stuttgart-området som vistats så mycket i den skandinaviska fjällvärlden att han pratade fullt godkänd svensk-norska.
Han hade gett sig själv en fem veckor lång fjällsemester i 60-års present och det var den han inledde i Ammarnäs.
När vi pratade förstod vi att han nog varit precis överallt i fjällen de senaste 40 åren. Mycket intressant och spännande person.

 

Vi hoppas bara att Bellas svacka är övergående så att hon snart är på hugget igen. Vi funderar på att ta lite kortare dagsetapper ner till Hemavan för att få tillbaka henne på banan. Samtidigt vet vi att i morgon måste vi ta oss en bit förbi Tjulträsk och dess djungel för att ens tänka tanken att sätta upp tältet.

Adolfström - Laddievardduo 33 km

Vi gick upp vid 7 men Bella vill inte bli stressad på morgonen så klockan blev nästan 9 innan vi kom iväg.
Vi matade på duktigt på leden runt sjön med målet Bäverholmen som vi nådde strax före kl 11. Vilken underbar oas mitt ute i fjällvärlden!!!
Du kommer plötsligt ut på en stor gräsmatta, fin som en fotbollsplan, med ett värdshus mitt på och strandbankarna ner mot det slingrande vattnet strax bakom. Ett antal bord med stolar väntade oss i den sköna förmiddagssolen.

Besvikelsen var stor att de inte öppnade före tolv. Tillägget att på andra tider var det bara att knacka på i boningshuset räddade oss.
Det dröjde inte länge innan vi hade en kanonfin våffla med hjortronsylt och grädde framför oss. 40 kr för våffla med en burk cola mitt ute i fjällvärlden är väl ändå helt makalöst.
Trevligt samtal med värdinnan blev det också!

 

Tyvärr var vi tvungna att släpa oss vidare upp på fjället. Vi hade gärna stannat och tagit en våffla till annars.Tre km till upp till en raststuga för lunch och sen dagens stora stigning upp på kalfjället. Ett tag blåste det lite kallt annars har vädret varit perfekt för vandring idag.

Vi har haft en jättefin vandring över kalfjället så vi tagit oss mer än halvvägs till Ammarnäs. Det här är fjällvandring när den är som bäst.
Förutom att Bella hade en rejäl svacka på seneftermiddagen har allt flutit på bra. Hon har lite ont i en höft när det går uppåt och hon börjar få svårt att äta tillräckligt av den torkade maten vi levt på i snart en månad. Det håller inte när vi förbrukar så mycket energi. Vi får försöka köpa till någon mer mat som hon har lättare att få i sig.
Efter att hon tryckt i sig ett antal mjuka mackor och dubbel sats varm choklad kom hon tillbaka och vi klämde en mil på vårt starka kvällspass.

 

 

 

Nu ligger vi under ett skapligt högt fjäll och för första gången sen Norge är kvällen riktigt kall. Till och med mössorna har åkt på.

I morgon är det Ammarnäs med lagad mat som gäller!

Jäkkvik- Adolfström 26 km

En mycket tung morgon att lämna den familjära stämningen i Kyrkans Fjällgård. Värdparet Lillian och Erik, ett pensionärspar från Skellefteå som ägnar några veckor varje sommar till att serva lägerungdomar med mat hela dagarna, är så trevliga och gästvänliga. Att byta det mot 400 meters stigning i regn över Pieljekaise kändes inte helt lätt.

Vi har det lite tungt med motivationen just nu men vi har kämpat på och dagen har ändå blivit väldigt bra. Leden har varit bättre än vad jag kom ihåg den som och kilometrarna har trillat på. Efter lunch vid Pieljekaise stugan gick det riktigt fort ett tag ner på andra sidan.
Regnet upphörde redan strax efter vi lämnade Fjällgården och sen har det bara varit helmulet, blåst lite lagom för att hålla det skapligt myggfritt och med skön temperatur att vandra i.

 

Vi hade lite funderingar på att gå något längre idag men när vi insåg att det blev 26 km hit till Adolfström tog vi beslutet att det fick räcka. Nu tar vi en tidig kväll för att ta igen lite dålig sömn natten som var och satsa friskt på morgondagen.

När vi tagit in på den lilla campingen ringde de till handelsboden som lovade öppna för oss. Vi skyndade dit och köpte en potatisgratäng och ett halvt kilo färdiga köttbullar. Vi körde allt i micron på campingen och tröck i oss nästan allt på nolltid. Blev lite kvar till Milton.
Jag har sällan sett Bella äta så mycket och dessutom fort. Någon dryg timme senare i tältet säger hon: - Pappa jag är hungrig!

Extra vilodag i Jäkkvik som vi skaffade oss genom att gå de nio milen mellan Kvikkjokk och Jäkkvik på tre dagar. Tufft och kanske lite dumt men just nu känns det bara skönt.

Vi har hållit vad vi lovade! Vi har sovit länge och sen bara ätit mat, choklad och snacks.
Naturligtvis har vi tvättat kläder, sanerat kök och fettat in kängor också men det har bara varit korta avbrott i vilandet.
Frukost på Fjällgården, lunch med hamburgare respektive souvas i tältet vid affären och nu bacon med pasta till kvällsmat. Däremellan ostbågar, chips och choklad.
Nu är vi kolhydratladdade igen och förhoppningsvis redo för morgondagens vandring upp över Pieljekaise, och där igenom Sveriges minsta nationalpark, på vår väg mot Adolfström och sen vidare mot Ammarnäs. Det är mellandelen av den här etappens tre delar. 

När vi kom till Jäkkvik igår kväll stod Patrik i köket och lagade mat. Han hade just anlänt söderifrån. Han går Gröna Bandet som en del av sitt projekt att gå från Smygehuk till Nordkap. Han har gått 220 mil nu och har ungefär fem veckor kvar till målet.

Vi trodde inte han var med i leken men det var tydligen hans spot som inte fungerat riktigt. När Bella gick på toa vid tre på natten höll han fortfarande på att fippla med sin utrustning. När vi dagen därpå gick ner till bryggan för att fota låg Patrik där och tröck i sig en prinsesstårta. Han brukade käka tårta och varierade mellan princess och schwarzwald.

Han följde senare med oss till grilltältet och åt souvas och vi utbytte mycket erfarenheter. Han brukade vända på dygnet ibland och vandra på nätterna och bortåt sex på kvällen gav han sig av norrut. En skön drömmare som vi hoppas träffa i Åre i höst så vi får veta om han gick runt sjön Riebnes istället för att ta båten över. En nätt omväg på ca 3 mil bara. Lycka till Patrik!

 

 

 

Bartutte - Jäkkvik 37 km

Alla som går Gröna Bandet brukar ha någon "pannbensdag" och vi hoppas det här är vår som nu är avklarad.
Solen sken åter på morgonen och vi fick en underbar promenad nerför kalfjället och in i en sagolikt vacker björkskog. Därefter gick vi in i en inte lika rolig terräng med besvärlig stenig stig mellan småsjöarna i nästan en mil. Svetten formligen sprutade. till och med Bella producerade rännilar i pannan och det vill inte säga lite det. 
Jag hade på morgonen trott vi hade 13-14 km ner till Vuotnaviken där vi skulle åka båt över Riebnes men det visade sig i verkligheten bli 17 med den krokiga stigen. Ett par km innan vi var framme fick vi åter en rejäl åskskur över oss. 

Vi passerade även Polcirkeln någon mil ner längs leden. Vi lever i ett avlångt land med stora avstånd. Det blev nästan 50 mil från Treriksröset till Polcirkeln.

När vi kom ner till sjön lagade vi lunch i väntan på transporten över. Solen hade återvänt så vi kunde torka upp och bli behagligt varma igen.

Snabb båtfärd över sjön och så väntade stigningen upp över nästa fjällrygg. Solen stekte och det gick rätt upp i två km. Vi börjar bli vana nu men det hjälper inte när det är så tvärbrant.

 

Vår plan var hela tiden att ta oss så nära Jäkkvik att det skulle bli en skön förmiddagspromenad in dit dagen därpå.

Uppe över fjället var det rena campingplatsen, platt och mjukt gräsklätt. Bara ett problem - inget vatten.

Vid början av nedstigningen på södra sidan ringde vi till Kyrkans Fjällgård i Jäkkvik där vi tänkt bo nästa natt och bokade. De sa vi var välkomna och att vårt rum stod öppet åt oss i kväll med om vi gick hela vägen. Jag svarade att vi redan gått 22 km och hade säkert minst 12 kvar så det skulle bli för långt men ....

När vi gått ner från fjället till vatten var det djungel och inga tältplatser. Vi sa då att vi går vidare till roddleden 4-5 km bort. Det var där dagens helvete började. Den nya leden som dragits runt sjön Hornavan, efter att mannen som körde båtskjutsen gått i pension, är ingen vandringsled. Det är en kraftigt småkuperad terränghinderbana där man inte får rytm i tre steg efter varandra.
Inte en tältplats och horder av mygg som jagade våra svettiga kroppar. Vi tryckte i oss energikakor och druvsocker och bara gick. Det var det enda att göra.
När vi till slut nådde roddleden fanns det naturligtvis bara en båt på vår sida. Dessutom med en avbruten åra.
Bara att paddla sig över så gott det gick, lägga av packning och binda Milton, och sen ro tillbaka men en båt på släp för att lämnas på andra sidan. Sen rodde Bella oss över en sista gång, hon tyckte jag var lite blek om nosen då. 

Med en dryg halvmil kvar till en hägrande dusch och säng, genomsvettig men på väg att bli lite kall i den kyligare kvällen, vad gör en 21-årig tjej då? 
Jo hon går och går och går!
Den fortfarande nydragna stigen blev inte särskilt mycket bättre och långt blev det men vi kämpade vidare och vid tiotiden på kvällen nådde vi äntligen Jäkkvik och vårt boende.
Det var rätt gött att ställa sig i en varm dusch efter den pärsen kan jag lova.

1 km syd Goabddabakte - Bartutte 30 km

Vi fasade verkligen bägge två för Piteälvens dalgång. Efter regnig natt som hindrade oss från att komma iväg så tidigt som vi tänkt blev vi klara att gå vid halv tio. Bella var på uruselt humör och inte blev det bättre av att regnet började ösa ner efter en kvart.

Vi trampade på en mil ner till broarna över Piteälven där vi lunchade. Så långt hade det varit lugnt på knottfronten. Regnet hade upphört och det klarnade upp alltmer. Vi blev väl lite övermodiga så vi gick vidare över broarna i t-shirt och utan att smörja in oss. 
På andra sidan började det! I den manshöga fuktiga vegetationen blev det, precis som förra året, hysteriskt. Vi kunde inte stanna för att klä på oss och smörja in oss utan vi sprang gatlopp i 4 km, alltmer blodfattiga för var meter.

När vi väl nådde den första, något högre öppna plats, där det blåste lite stannade vi och rensade alla kroppshålor i ansiktet från knott och tvättade av armar och händer den svarta sörjan vi mosat längs vägen.

Helvetet var över för den här gången och lättnaden var stor när vi klättrade upp mot kalfjällsnivån igen. Vi var rörande överens om att den dalgången ska vi aldrig mer återvända till. Inte ens vintertid!

Igår stängde vi dörren mot Sarek, som dominerat landskapsbilden i en veckas tid, för sista gången. 
Nu fortsatte vi upp på nästa fjällrygg. Från älvens dalgång på 500 metersnivån skulle vi upp till 1000 meter innan det gick neråt igen.
Vi hade kunnat valt att tälta i ett vackert område innan de sista 200 höjdmetrarna upp över toppen men vår plan om att få en halv vilodag i Jäkkvik drev oss att gå vidare. Kl 18 på kvällen bestämde vi oss för att även klämma den högsta delen och ta oss ner till vatten på andra sidan för att tälta där.

När vi väl kom över började det att regna lätt och vi skyndade på ner till närmaste jokk, slog upp tältet, tvättade av svetten hjälpligt och dök in.

Vid midnatt började nästa skådespel. Ett riktigt rejält åskväder som lyste upp tältet med blixtar, muller som studsade mellan topparna och ett mycket kraftigt regn. En häftig upplevelse av naturkraft när man ligger relativt oskyddad i ett tält strax under högsta toppen i området.

Kvikkjokk - 1 km syd Goabddabakte 25 km

Ett stort gäng bestående av två familjer som kom sent igår kväll såg till att få fart på oss i morse. Före kl 6 började de slå i dörrar, laga frukost under högljutt käbbel och väga sina ryggsäckar utanför vårt fönster.
Bara att gå upp, packa ryggsäck, städa ur rummet, tala om för de störande vad vi tyckte, äta frukost och sen invänta den bokade båtturen till Kungsledens sydliga fortsättning.

Våra nypåfyllda säckar vägde 22 respektive 16,5 den här gången. Mer lagom för Bella jämfört med Abisko.

En stressad båtförare hämtade oss men lugnade ner sig på färden och vi pratade om förra årets guidade tur han gav oss. När vi var framme fick han den extra hundring han lämnade tillbaka på kvällen förra året då han upptäckt att han fått för mycket betalt. Jag blev så snopen den gången att jag inte kom mig för att säga åt honom att behålla den när han var så ärlig. Den fick han nu i stället.

Sen bar det iväg uppåt. Kvikkjokk ligger lågt, bara drygt 300 meters höjd. Därför blir det en rejäl stigning åt vilket håll man än går. Åt vårt håll börjar det med 300 m uppdelat på tre omgångar. Sen är man uppe ur granskogen och ute på härliga gräsängar med gles dvärgbjörkskog. Den mjukaste och bästa stigen vi vandrat så långt.
Så fortsätter det ända till vindskyddet vid Tsilienjåkk där vi lunchade. 

Redan efter fem km hade vi dock gjort ett fynd. Grabbarna i Le Trek hade berättat för oss att de träffat två tyskar med alldeles för tunga ryggsäckar. De skulle fiska och vaska guld men orkade inte ta sig dit de tänkt så de gav grabbarna en liter Rom de inte orkade bära.
När vi stannade för att vila på ett ställe fick vi se fem chokladkakor ligga på en sten. Tyskarna hade alltså lättat lasten ytterligare. Alla som läst bloggen från början av turen vet hur Bella reagerar på chokladfynd. Hon kan inte motstå dessa så en kaka åts upp omedelbart och de andra fick tynga hennes ryggsäck.

Vi bestämde oss för att gå ner en bit vid en jokk nedanför fjället Goabddabakte där vi rastat förra året och visste det fanns fina tältplatser. De 25 km fick räcka för idag även om det varit bra med några till då vi ska försöka nå Jäkkvik på 3,5 dagar för att få en halv vilodag där ändå.

På väg ner mot lägerplatsen hittade vi rejält med hjortron så kvällens dessert var räddad.
Tyvärr fanns det även knott vid lägerplatsen och det var inget gott omen med tanke på morgondagens passering av Piteälvens dalgång och våra traumatiska minnen från förra årets vidriga knottplåga där.