Saltoloukta - 2 km norr Aktse 27,5 km

Efter en hejdundrande frukost på Saltoloukta började vi vid halv tio vår fortsatta färd söderut. Solen sken även idag så som vanligt blev det rejält svettigt på stigningen upp från Saltoloukta. 
Vi är rejält trög startade på morgonen så det går inte fort. Särskilt inte när man nyss har varit i civilisationen och ska ge sig ut på ännu några dagar i ödemarken. Vi hann inte längre än nio km från Saltoloukta innan det var dags för lunch i ett vindskydd. Därifrån ringde vi och bokade båtskjuts över sjön Sitojaure. 

 

Efter lunch hade vi fått upp ångan och tog de elva km ner till sjön betydligt raskare än förmiddagens pass. Det underlättade också att solen hade gått i moln. När vi kom ner till sjön stod den åttioåriga samen vid båten och väntade. Han var nöjd med att vi hade passat tiden så perfekt och var riktigt pratsam på vägen över, vilket han inte varit i telefon tidigare. 

Han körde oss raskt över de tre km till andra sidan. På vägen passerade vi tre tyskar som kämpade på med att ro sig över. Väl över gick vi in i vindskyddet vid båtlänningen för att återigen laga mat. Vindskyddet surrade av en miljard myggor för nu är vi åter i myggornas och knottens rike. Snabbt fram med vårt hemliga vapen, Thermacell myggdödaren, och efter tio minuter var vindskyddet rensat på ohyra. 
Snabb måltid i vindskyddet där vi nu hade fått sällskap av några fjällufon, sådana man kan förundras över hur de överlever. Vi ville klämma några kilometer till och helst komma upp på höjden mot Aktse för att kanske slippa ohyran. Vi visste att det skulle vara ont om vatten på höjden så när vi passerade sista bäcken fyllde vi allt vi hade. 

Upp för dagens andra stigning brantare än den första vid Saltoloukta. Väl uppe så ångade vi på ända till backen ner mot Aktse började. Kvällspasset är helt klart vår styrka. Vi ville inte ner i björkslyn utan stannade på höjden och slog upp tältet. Vi hade sett gott om ren på fjället och när vi höll på att förbereda oss att krypa in i tältet kom en stor renhjord i sakta mak och passerade tältet på bara nått tiotal meters avstånd. Man kan lugnt påstå att Milton var småsugen på att dansa med de fyrbenta vännerna så vi fick hålla honom i nackskinnet. 
Just nu ligger vi i tältet och med jämna mellanrum vibrerar marken av klövar och luften fylls av grymtningar. Blir spännande att se om Milton kan slappna av så pass mycket att vi får sova i fred.