Bartutte - Jäkkvik 37 km

Alla som går Gröna Bandet brukar ha någon "pannbensdag" och vi hoppas det här är vår som nu är avklarad.
Solen sken åter på morgonen och vi fick en underbar promenad nerför kalfjället och in i en sagolikt vacker björkskog. Därefter gick vi in i en inte lika rolig terräng med besvärlig stenig stig mellan småsjöarna i nästan en mil. Svetten formligen sprutade. till och med Bella producerade rännilar i pannan och det vill inte säga lite det. 
Jag hade på morgonen trott vi hade 13-14 km ner till Vuotnaviken där vi skulle åka båt över Riebnes men det visade sig i verkligheten bli 17 med den krokiga stigen. Ett par km innan vi var framme fick vi åter en rejäl åskskur över oss. 

Vi passerade även Polcirkeln någon mil ner längs leden. Vi lever i ett avlångt land med stora avstånd. Det blev nästan 50 mil från Treriksröset till Polcirkeln.

När vi kom ner till sjön lagade vi lunch i väntan på transporten över. Solen hade återvänt så vi kunde torka upp och bli behagligt varma igen.

Snabb båtfärd över sjön och så väntade stigningen upp över nästa fjällrygg. Solen stekte och det gick rätt upp i två km. Vi börjar bli vana nu men det hjälper inte när det är så tvärbrant.

 

Vår plan var hela tiden att ta oss så nära Jäkkvik att det skulle bli en skön förmiddagspromenad in dit dagen därpå.

Uppe över fjället var det rena campingplatsen, platt och mjukt gräsklätt. Bara ett problem - inget vatten.

Vid början av nedstigningen på södra sidan ringde vi till Kyrkans Fjällgård i Jäkkvik där vi tänkt bo nästa natt och bokade. De sa vi var välkomna och att vårt rum stod öppet åt oss i kväll med om vi gick hela vägen. Jag svarade att vi redan gått 22 km och hade säkert minst 12 kvar så det skulle bli för långt men ....

När vi gått ner från fjället till vatten var det djungel och inga tältplatser. Vi sa då att vi går vidare till roddleden 4-5 km bort. Det var där dagens helvete började. Den nya leden som dragits runt sjön Hornavan, efter att mannen som körde båtskjutsen gått i pension, är ingen vandringsled. Det är en kraftigt småkuperad terränghinderbana där man inte får rytm i tre steg efter varandra.
Inte en tältplats och horder av mygg som jagade våra svettiga kroppar. Vi tryckte i oss energikakor och druvsocker och bara gick. Det var det enda att göra.
När vi till slut nådde roddleden fanns det naturligtvis bara en båt på vår sida. Dessutom med en avbruten åra.
Bara att paddla sig över så gott det gick, lägga av packning och binda Milton, och sen ro tillbaka men en båt på släp för att lämnas på andra sidan. Sen rodde Bella oss över en sista gång, hon tyckte jag var lite blek om nosen då. 

Med en dryg halvmil kvar till en hägrande dusch och säng, genomsvettig men på väg att bli lite kall i den kyligare kvällen, vad gör en 21-årig tjej då? 
Jo hon går och går och går!
Den fortfarande nydragna stigen blev inte särskilt mycket bättre och långt blev det men vi kämpade vidare och vid tiotiden på kvällen nådde vi äntligen Jäkkvik och vårt boende.
Det var rätt gött att ställa sig i en varm dusch efter den pärsen kan jag lova.