Bojtiken - Ransarluspen 32 km

Det senaste dygnet har vårt Gröna Band hängt på en skör tråd men jag återkommer till den cliffhangern längre fram.

 

 

En strålande morgon efter kall natt. 7 km asfalt innan vi kunde svänga ner mot Gielas i ett fyrhjulingsspår. Från Gielas fortsatte vi på en mindre skogsväg ner till ett vattendrag med bro över. Där blev det lunch i solen och mitt under lunchen börjar Bella svära och riva i säcken efter kameran. 

Där vi sitter ser hon under bron en älg gå över vattendraget strax bortom oss. Hon hann med att få någon bild.

Det började blåsa under lunchen, vi visste att sämre väder skulle komma, och resten av dagen var en kapplöpning om vi skulle nå vårt planerade mål innan regnet kom.
Iväg på en vacker väg genom härliga renbeteshagar. Det kändes emellanåt som att vi lika gärna kunnat befinna oss på ett traktorspår genom sörmländska kohagar. Om det varit kor vi såg och inte renar hela tiden vill säga. Större, fetare renar än vi sett någonstans tidigare.

Ner till sjön Ransaren där vi skulle besluta om vårt vägval.
Så länge vi går på fast mark känns mina ljumskar hyfsade, Bella vill inte trampa blötmyr, sämre väder i antågande och en gemensam tanke att det vore inte fel att spara in en dag den här etappen att använda på slutet i Jämtland/Härjedalen när dagarna är kortare var det som avgjorde valet till att gå östra sidan av Ransaren ner mot Klimpfjäll.

Den traktorväg mannen i Bojtiken utlovat var väl inte vad vi fann men likväl ett mycket trevligt fyrhjulingsspår som gav fast mark under fötterna den absoluta majoriteten av de 15 km vi skulle gå längsmed sjön.

Egentligen var det här en riktigt fin vandringsdag där jag som gillar öppna landskap med utsikt fick gå i en vacker gles björkskog med utsikt över den, visserligen reglerade, men ändå ganska vackra sjön. Det var bara på slutet vi hade lite blötmyr som helt och hållet tagit tillbaka till naturen den traktorväg Vattenfall skulle ha anlagt för förmodligen väldigt länge sen.

Det som oroade oss var att vi plötsligt fick se en stor svullnad under höger öga på Milton. Vi hade inte sett något hända honom och när vi kollade honom såg vi inget sår eller stickmärken. Jag lugnade Bella med att det inte skulle finnas huggorm i trakten vilket jag då inte trodde. Vi kom fram till att det måste vara ett getingstick eller att han sprungit in i något.

Vi gick vidare, vad fanns annat att göra, och Milton visade inga tecken på att vara illa däran men lite moloken och trött var han allt. 

Framme till slut vid Ransarluspen slog vi snabbt upp tältet då regnet nu var på gång. När jag gick ner till sjön för att hämta vatten och helkroppstvätt träffade jag en karl som brukade jaga i trakten och som påstod att det var gott om orm i omgivningen. Oroande!

Under tiden jag tvättade mig hölls Milton med att dra och släpa grenar i vattnet och senare slukade han sin kvällsmat lika glupskt som vanligt så vi menade att det var bara att avvakta.
Jag skrev ett sms till min vän, och hundexpert, Karin som nyligen fått sin hund ormbiten. På morgonen läste jag hennes svar om att det skulle ha blivit en allmän svullnad över en stor del av huvudet och inte bara en knöl.
Då hade vi precis fått se Milton titta upp på oss med ett öga och den andra ansiktshalvan uppsvullen.

Vad skulle vi göra? Samtal med jourhavande veterinär i Lycksele som menade på att hade det varit huggormsbett hade det redan varit kört för honom.

Han åt frukost med vanlig aptit, drack vatten och pinkade så allt verkade vara i sin ordning.