Järpen - Vålådalen 39 km

Dårarna hade en plan igen: Gå utav bara helvete tills asfalten tar slut under fötterna.
Det gjorde vi! Efter ett dygn av regn, regn och mer regn med hot om fortsättning resten av dagen och även natten tänkte vi att det var bara att ta tjuren vid hornen och gå.
För att vi ska ha minsta chans att nå målet i Grövelsjön nästa lördag kväll var vi tvungna att ta hela vägsträckan fram till Vålådalen idag.

Första bron över Indalsälven gjorde att vi slapp E14 ganska snabbt och även att vi fick grusväg en bit. Sen den långa långa slakmotan upp mot Trillevallen. Egentligen den enda riktiga uppförsbacken på hela sträckan förutom någon kortare på slutet.

När vi väl kom upp på höjden och började se fjällen på avstånd besannades våra farhågor från de väderleksrapporter vi läste igår. Massor av nysnö på kalfjället! Hur det kommer att se ut runt Helags med den höjd leden går på där vill vi inte tänka på just nu. Något hinner kanske töa bort i morgon kan vi hoppas för dagen därpå ska vi passera där.

Döm om vår förvåning när regnet faktiskt upphörde redan ett tag före lunch. Det blåste lite lagom så kläderna blåste torrt ganska snabbt också.
En stund senare vågade jag faktiskt plocka av mig tights och regnbyxor till förmån för mina underbart sköna Haglöfs Flint som nu tjänat ihop till ett riktigt gott omdöme.

När vi passerade bron över Vålån höll ett stort gäng på att värma upp sig inför att de skulle åka gummibåt nerför forsen. Det såg riktigt lockande ut om det inte varit för den kyliga luften.

Sista biten förbi Östra Vålådalen och fram till målet gick inte fort. Även om det inte varit en särskilt fysiskt ansträngande sträcka så sliter det oerhört på kroppen att vandra asfalt. Den enformiga rörelsen nöter på fötter, knän och höfter.

Vi hade kollat olika boenden längs slutet av vägen, ifall vi inte skulle nå ända fram, eftersom vi hade räknat med regn hela dagen och då gärna velat komma under tak för att torka upp. 

Nu behövdes egentligen inte det men eftersom vi redan var inställda på det blev det incheckning på STF Fjällstation i Vålådalen. Lite väl dyrt men vi resonerar som så att vi ska försöka ge oss själva bästa möjliga förutsättningar att nå vårt mål.

Att vi blivit smått skadade av vår tid utanför civilisationen visar sig emellanåt. Jag fick ett papper i receptionen som jag efter att ha tittat på insåg att jag inte behövde. Genast gick handen till byxfickan och fick upp tändaren för att elda upp det som jag brukar göra med allt eldningsbart skräp. Det var då jag insåg att jag stod inne på ett "hotellrum" där öppen eld knappast var att föredra.